Ikväll var det dags för lugna veckans enda högpulsträning: intervaller på löpband. Grabben skulle bränna av några han med så vi tog löpbanden bredvid varandra – de som är precis framför TV:n som är inställd på Kanal 5 och Biggest Loser. Klockslaget 19 är rätt så avgörande för träning på löpband. Dels börjar Biggest Loser just då, men en kvart för slaget 19 är det hur mycket folk som helst bland maskinerna och prick på slaget 19 går alla. Så var det häromdagen, och så var det idag.

6 intervaller á 4 minuter med 1 minuts vila stod på schemat. Det gick hur bra som helst förra veckan men… inte lika bra idag. Jag blev trött i magmusklerna och hade inte samma ork. Pannbenet strulade och fungerade bara den gången då Du Hast spelades. Då ville jag i och för sig sluta efter 2 minuters intervallande men lite kort reflekterade jag över hur jag skulle känna mig om jag slutade då och där. Skulle jag inte ångra mig och erkänna att jag faktiskt kunnat forstätta? Jo, överlade jag med mig själv. Så jag fortsatte 1 minut till. Sedan tog jag samma diskussion med mig själv igen. Så jag sprang sista minuten också.

Efter det där dividerandet med mig själv sprang jag ett gäng intervaller till, men på 3 minuter och på lite olika hastighet och helt plötsligt visade bandet att jag sprungit i 45 minuter. Då klev jag nöjt av och coretränade lite istället: rumplyft med raka ben, maghjulsövning men med boll istället, crunches på boll och sidolyft i belly backen.

Jag var rätt pigg när passet var slut för jag ville få till en snygg hoppbild. Jag hoppade sjukt många hopp men blev lika suddig varje gång. När jag gjort 15 hoppförsök gav jag upp. Det får bli en suddig bild helt enkelt. Hoppen får ses som bonusträning…

Suddig, jag vet. Men jag försökte i alla fall!

Imorse tog jag med mig bungy pumpstavarna jag skrev om igår ut på en löprunda. Men jäklarns vad jobbigt det var att springa med dem! Eftersom trycket i armarna blir större när man springer blir det mer svikt i staven och då får armarna jobba mer. Det kändes både i armarna och på flåset!

Jag körde ett gäng uppförsbackar med stavarna, då är de som mest kul att springa med. Förmodligen för att det är något jobbigtjobbigt som snart tar slut.

De generösa minusgraderna har förvandlats till plusgrader i Halmstad. Inte för att jag har någon termometer här hemma men jag såg faktiskt lite tösnö. Den milda morgonsolen låg vackert över Nissan och jag var ute i ensamheten. Fantastiskt fint. Det är nog därför jag gillar att vara ute tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Jag vill köra mitt race själv med mig själv som enda sällskap och med mina fötter som är de enda som trampar på vägarna. Snacka om egen-tid!

Vi passade på att gå till gymmet i tid för Biggest Loser. Det är visserligen en gammal säsong som visas, men jag har inte sett just denna så det är rätt spännande. I USA har den nya säsongen precis börjat…

60 minuters löpning stod på schemat idag, med 3 fartökningar. Eftersom jag kände mig lite off funderade jag på att byta dagens pass mot lördagens powerwalk men i slutändan blev det någon slags kompromiss. För jag sprang faktiskt en hel del på det där bandet. Men inte alls med samma härliga flyt som igår. Kanske var det eftersom Higher aldrig shufflades fram i lurarna?

Steget och känslan idag kändes stapplig och stum. Vilofarten som kändes lätt och ledig igår var tung och ansträngande idag. Det hade varit skönt att gå av bandet efter en sisådär 25 minuter men… jag fortsatte och jag fullföljde. Inte joggandes hela tiden utan även powerwalkandes – men då med ett gäng procents lutning på bandet.

Imorgon väntar en ny, och förhoppningsvis pigg, dag. Men jag ska avsluta den tungt. Riktigt tungt! Benpass kan aldrig vara lätta…