Det var Nike som stod för morgonens korta löppass imorse. Vi var ett gäng som samlats på gymmet Metropolis för att spana lite på den nya Lunareliteskon och kika lite extra på Malin Ewerlöf Krepp som skulle ta med oss ut på en liten löprunda med i Humlegårdsparken efteråt.

Sara på Nike berätta om filosofin bakom skon: att det är en lätt sko som funkar för vanliga ”motionärer” som springer, och att motionärer som springer också är löpare. En av de saker som motionärslöpare efterfrågar mest när det gäller skor är att de ska vara lätta – utan att för den sakens skull bli racingskor.

Lunareliten väger cirka 250 gram och jag ser fram emot att testa den på löpband. Vi sprang en sväng runt Humlegården och gruppen galopperade bort i snabba intervaller medan jag tog det lite lugnare. Skon är extremt skön på foten men jag vill gärna testa den lite mer innan jag ger den en ärlig och rättvis bedömning utifrån hur jag upplever den i löpningen. Men ja, den är grymt skön – och väldigt snygg!

Sara lockade mig med Nikeförälskelse när hon pratade utifrån vad Nike stod för. Att alla vi som springer är löpare lät rätt självklart. Att alla vi som tränar ses som atleter av Nike gav också en boost till träningsglädjen. Varför skulle det liksom inte vara så?

2 finfina solstrålar

Nike Lunarelite

Malin Ewerlöf Krepp berättar om hur hon tränar

Jag trodde nog inte att någon skulle ta mig på allvar när jag la upp en bild på ett gäng semlor och sa att jag skulle göra en massa burpees och bjöd in den som ville att göra detsamma. Jag underskattade mina läsare. Jag borde ha vetat att det finns några stycken som mer än gärna hugger en utmaning när de ser en. Funrun är en av dem. Petra är en annan. Snorkkis-Sofie en tredje. Fantastiskt tycker jag!

Jag gjorde mina burpees ute på löprundan. Det var lättast rent mentalt. Att ställa mig på golvet och göra 100 burpees rakt av är sjukt jobbigt och så blir de sjukt evighetsmånga. Istället sprang jag en bit, letade upp en vändplan eller annan lite undanskymd plats – gjorde 10 burpees och sprang vidare. Hittade en ny undanskymd plats och gjorde 10 till.

Det där med undanskymdhet kändes rätt viktigt. Den tredje vändan med burpees gjorde jag på en mindre bilväg (en sådan där liten en som vinglar runt i villakvarter) och en hundägare gick förbryllat förbi och undrade säkert vad det var för tokerier jag höll på med. Jag ogillar publik när jag gör burpees! Särskilt när publiken förmodligen fått för sig att jag är galen.

De första 5 vändorna med burpees gick förvånansvärt lätt. Nummer 6,7 och 8 gick tyngre. Jag började bli trött i benen och fick mjölksyra ganska lätt. Jag kom på att det finns 2 sätt att göra burpees: på ett jobbigt sätt och på ett superjobbigt sätt. Vill man bara ha det jobbigt gör man dem inte så snabbt man kan. Då kan man andas lite mer emellan – men då tar de också längre tid att få klart. Mitt bästa sätt var att dela upp dem så att jag gör 3 snabbt och sedan andas en gång, sedan 3 till och till sist 4. De sista 2 vändorna var enkla – då var jag ju i stort sett klar och ärligt talat så kändes det rätt skönt.

Hur många ska vi göra nästa gång?

Jag tog med mig ensamheten på en nattrunda. Tillsammans pratade vi om ingenting men funderade över allting. Och lyssnade. Lyssnade till andetagen, till fötterna mot marken, till nattluften och till tystnaden.

Vi mötte inte en själ men kände oss ändå inte ensamma. Ingen annan fanns bland oss men inom mig fanns allting. Kärlek och tillhörighet. Gemenskap med alla och ingen. Trygghet och självkänsla. Tillsammans med ensamheten kände jag mig stark. Vi sprang från tröttheten. Drygade ut avståndet från den där känslan och rösten som ibland ber mig om att få stanna. Jagade ikapp viljan till att bara vilja fortsätta. Letade upp mjölksyran i 2 backar och blev kompis med den innan vi tackade för sällskapet och lade den bakom oss vid backkrönet och rullade ut nedför.

Jag och ensamheten log under den sista raksträckan. När vi nuddade postlådan som markerade mållinjen gjorde jag v-tecknet, knöt näven och jublade inombords. Sedan sade jag hej då till ensamheten, tackade för sällskapet och öppnade dörren till den riktiga värmen och OS-surret från TV:n innanför väggarna och steg in i en annan värld där ensamheten inte riktigt trivs.

V is for victory