Det var premiär för Snäcksjön Triathlon i helgen. En fantastisk härlig tävling, arrangerad av Ella, som man deltog i på egna villkor. De som kände sig snabba tävlade i en grupp – de som kände sig lite långsammare i en annan. Sekretariatet höll koll på tiden ändå, ja faktiskt på alla tiondelar också.

Det var tydliga skillnader på grupperna: den långsamma gruppen innehöll bara tjejer med undantag för 2 – och den snabba gruppen bestod av killar och en ensam tjej. Jag var mesig och kände mig långsam, men till nästa år då jag tränat på att crawla och bricklöpa – ja då fasen ska jag också känna mig snabb. Däremot tänker jag fortsätta heja på alla andra när jag möter dem utmed banan, och stanna hos de trevliga funktionärerna en sväng för en banan. Det hann inte så många i den snabba gruppen med. Där var det tävling på största allvar. I min grupp var det en kul grej – trots ösregn som gjorde allting lite galnare och lite lerigare.

Banan bestod av simning i en sjö (längd oklart men typ 500 meter), 19 km cykling och sedan 7 km löpning. På ett ungefär. Sa jag att det ösregnade? Det slutade inte regna en enda gång under dagen! Jag testade cykeln i några hundra meter och blev genomblöt och lerig på en gång. Efter det sket jag i regnet – man kan liksom inte bli mer än blöt. När jag var ute och körde på riktigt så var allt regnande och alla vattenfyllda vägar så bisarrt att jag liksom inte kunde annat än skratta åt eländet. Cykeldelen var fantastiskt rolig och kändes lätt och enkel. Men det här med löpning direkt efter att man cyklat alltså. My god!

Jag har aldrig tränat på bricklöpning i mitt liv. Jag vet heller inte hur jag ska beskriva känslan. Fötterna är halvt bortdomnade och låren är stumma på konstiga ställen. Det är som att man springer allt man kan – men man kommer ingenstans alls. Mycket, mycket märkligt. Efter 4 km släppte det och jag kunde springa som vanligt, och det var ungefär där jag sprang fel. Det regnade så mycket att färgen som markerade löparspåret hade försvunnit. Jag befann mig snart mitt ute på en öde skogsväg bland träd, träd och ännu fler träd. Och regnet förstås!

Efter att ha sprungit några kilometer för långt blev jag upplockad av tävlingsbilen och nedsläppt på den ordinarie banan igen. Jag kunder därför springa de sista hundra metrarna in i mål och plocka hem titeln som vinnare av damklassen. Jag får nog tacka min fräsiga cykel för det. Jag kom upp ur vattnet som 3:e tjej och plockade många, många, många minutrar med mina smala racerdäck. På löpningen blev jag bara omsprungen av en enda, en kille som sprang lite mer fel än mig och fick en milslång löpning. Han fick pris för längsta triathlondistans under den efterföljande utomordentliga kräftskivan. Själv kammade jag hem en flaska rosa bubbel.

Till nästa år hoppas jag att fler hittar till Snäcksjön och inte bangar för vare sig väder eller om de förberedande träningspassen inte blivit som man tänkt sig. Hur pass allvarligt man tar på tävlingsmomentet bestämmer man själv men garanterat roligt är det.

Ella hade tänkt på de flesta detaljer: vätskestationer utmed banan, väldigt glada funktionärer, kilometermarkeringar, bojar att runda i sjön – och tävlingströjor till alla! Och kanske det allra roligaste: banketten efteråt (där supersnabba totalvinnaren kammade hem en åtråvärd hi-techtröja från Adidas!). I höladan dukades det upp med kräftor och girlanger så det stod härliga till. Regnet fortsatte att ösa ner utanför men det fortfarande ingen roll. Medan det smattrade på taket satt vi där under med tusen tända ljus och mat och dryck så att det räckte och blev över. En fantastiskt rolig dag!

Hunden Alice blickar ut över den regndränkta stallplanen – som fick tjänstgöra som växlingsområde

Rulle står och laddar i stallet

Cykelförberedelser…

Blandad cykelkompott. De flesta racers stod inne på det torra i väntan på att bli blöta…

Några minuter innan start

Alla hade typ såhär roligt hela tiden

Fler som har roligt!

Man blev rätt lerig

Verkligen jättelerig!

När alla gått i mål, duschat av sig leran och blivit varma förberedde vi för bankett och kräftkalas

De här 2 söta hamnade på bild rätt många gånger…

Medan mörkret sänkte sig där ute så satt vi här inne och drack och åt och sjöng och myste!

Jag har precis haft så otroligt r o l i g t på Söders gator. Det var ett fantastiskt lopp! Lite som att springa bredvid genom ett nöjesfält. Det kan ha haft lite att göra med att jag startade i samma startgrupp som maskeradlöparna och därför fick springa bredvid Super Mario, en humla, ett kräftkalas (!), en superlång SL-buss, fångar i randiga kläder och andra märkliga saker. Men det har också att göra med den fantastiska publiken längs med banan, musiken som spelades överallt – från spelmän till DJ’s och körer och jag vet inte vad.

Midnattsloppet i Stockholm 2011 var ett fantastiskt lopp och ett av mina bästa någonsin. Det var roligt nästan varje steg (med undantag för en liten, liten dipp precis när vi korsade Folkungagatan där vid Big Ben) och det kändes lätt och ledigt. Det var en helt annan Sara som sprang idag jämfört med i Falkenberg för några veckor sedan. Jag tog en kilometer i taget och gav mig inte. Jag behövde knappt en kämpa med att kämpa – det kom ingen vägg, inga negativa tankar och det blev aldrig döjobbigt. Det var liksom bara roligt.

Den där utlovade peppen i backen som Nike utlovat gick det sisådär med. Min hanns tyvärr aldrig med och det var lite tråkigt. Men det var kul att läsa andras pepp och jag såg min pepp till Lotta. Resten av den kilometern sprang jag och letade efter just Lotta – men jag såg dig nog aldrig. Däremot träffade jag på Dessi innan loppet, och Fitnesscoachen – hoppas det gick bra för er! Tusen tack Nilla för att du hejade på mig!

Tack till Mia också för att du delat med dig av bra tankar under sommaren. Ett millopp består rent mentalt av 3 km uppvärmning, 5 km snabbdistans och så 2 km spurt. ”Svårare” än så är det inte.

Efter målgång firade jag med en cola och nu ska jag njuta lite av ett fantastiskt genomfört lopp. Jag har nog aldrig varit såhär nöjd efter ett lopp. Visst, det är en bit från pers – men jag har gigantisk potential. Jag var pigg även efter målgång så jag vet att det finns mer att ge. Jag är bara så himla nöjd över att jag orkade orka. Jag gav inte upp och jag kämpade hela vägen.

DN uppmärksammar att fler kvinnor springer lopp. Men när kommer boomen leta sig utanför den socioekonomiskt homogena grupp som springer idag*? När blir det fler än de som är ”välutbildade” som löptränar?

* Enligt undersökning som man hänvisar till i dagens DN. Man har även påstått detta för några månader sedan i Sveriges Radio.