Jag vet inte var man börjar skriva historien om 53 kilometer Tjejmarathon som är världens första. Kanske är det med att berätta om slutet? Alla som startade gick i mål. Fatta det. Alla! Snacka om d e d i c a t i o n! Vad nu det heter på svenska? Snacka om att tjejer gör det så jäkla bra! Över stock och sten (bokstavligt talat) var glada miner det enda jag såg från alla andra: såväl medlöpare som funktionärer. Alla var fantastiskt trevliga, prestigelösa och nyfikna. Helt i sann ultraanda!
Kanske börjar man med att skriva om vädret? Sol i början, moln i mitten och regn mot slutet. Jag är tacksam över att min telefon hänger med så trofast som den gör, oftast i en ficka på armen som mer ofta än sällan blir blöt av regn och spilld dricka. På andra armen hade jag kameran – vilken inte blev så flitigt använd idag. Jag orkade inte riktigt pilla med den. Jag hade fullt sjå att kolla rötter och orangea markeringar.
För ja, kanske börjar man berätta om de där markeringarna? Är de alltid orangea på en led? Är de alltid lite småluriga? Ett kort tillfälles ouppmärksamhet och man har missat att vika av på en stig in i skogen. Några meter för länge mellan två markeringar och man undrar om det här verkligen var rätt väg. Vissa i gruppen fick nästan en mils extra löptur på grund av just markeringarna. Själv hade jag inte så bråttom och hann leta efter dem lite mer – men sprang ändå fel precis efter ett parti med klättring på klippblock invid havet. Det var precis mellan 30 och 40 kilometer. Ett ställe jag verkligen inte ville springa fel på. Mitt värsta parti rent mentalt. Helt plötsligt befann jag mig i en mosskog men ingen stig och med en fyrvägskorsning (ja, grus då) mitt i ingenstans. Den känslan, ni vet. Den känslan!
Kanske börjar man ändå med att skriva om hela arrangemanget. Madde och Annie som planerat, roddat och fixat! Som alltid fanns tillhands längs med banan på ett eller annat sätt. Annie såg jag på klipporna. Några minuter senare ringde jag henne och meddelade att jag var vilse. Madde som peppade längs med banan och som också fick ett telefonsamtal från mig när jag var osäker på hur leden gick. Funktionärer som vad fantastiskt trevliga, som supportade och kollade av så att hela gruppen var med. Frivilliga som bjöd på saft. Alla andra som sa hej längs med vägen.
Eller börjar man skriva om hur kroppen mår? Om mina tår som bråkade något så fruktansvärt mellan 10-30 kilometer men som sedan lugnade ner sig för att inte kännas av alls. Om ett knä som blev överansträngt vid kilometer 38 så snart jag sprang i terräng. Jag skrek ut högt för det var en smärta som klingade av alldeles för långsamt när jag saktade ner. Precis samma ont som när jag sprang runt Åreskutan för några år sedan. Det är en vanlig överansträngning bara, inget farligt. Det kommer att gå över på några dagar!
Nu i soffan känner jag mig trött i benen och trött var jag också mellan kilometer 35-40. Herregud vad trött jag var. Det kändes som om jag sprang ett marathon under dessa kilometer. Jag förstår inte hur det bara kunde vara en mil mellan kontrollerna vid 30 och 40 kilometer. Det kändes som mycket längre än så och jag trodde den milen tog 3 timmar. Den visade sig ta 1 timmar och 40 minuter. Inte så konstigt med tanke på klippklättringen och lerbadandet. Det var den jobbigaste sträckan – men också den mest varierande.
Jag börjar nog med att undra hur det kan rymmas så mycket sträcka på ”bara” 53 kilometer! Jag förstår det inte. Det känns som om jag upplevt så mycket. Terräng i alla dess former. Grusväg, asfalt, stigar, sandstrand, stenar, klippor, åker, hagar. Det var en dag utan dess like med mycket kämpaglöd och många snygga, starka tjejer. Och jag säger det igen: tänk att alla kom i mål! Det var många som hade det lite snålt kilometrar i bagaget och många som slog distansrekord. Jag är väldigt nöjd med att vara ultra igen: 53 kilometer är 53 kilometer oavsett hur lång tid det tar! Jag är extremt nöjd med att ha transporterat mig 53 kilometer med mina två långpass i ryggen. Innan vårens 2 långpass sprang jag typ en halvmara för exakt ett år sedan och sista gången jag sprang ultralopp var för tre år sedan.
Jag kan lugnt konstatera att jag är sjukt dålig på det där med energi under loppet. Jag är så totalt osugen på saker att äta och dricka att jag ofta fäller krokben för mig själv. Just idag var jag relativt bra på att dricka vatten och fyllde på min vätskeryggsäck en gång men förutom det blev det några muggar cola, juice, 1/2 banan och en kexchoklad. Inför sista milen fyllde jag på med en bit av en smörgås också. Men jag hade nog behövt mer – som vanligt alltså. Magen pajade redan innan jag lämnade lägenheten imorse och det förföljde mig lite under dagen, men såhär i efterhand har jag glömt bort den detaljen. Däremot var jag duktig och drack en flaska vatten på vägen till loppet och vad det ska vara bra för vet jag inte – jag blev sjukt kissnödig innan start så det kändes rätt så onödigt…
Jag sprang själv mesta tiden. Jag kan bli lite stressad av att springa med andra, oavsett hur trevliga de än må vara, så jag bestämde mig för att köra mitt eget race. Jag var pepp på distansen innan men osäker på hur kroppen skulle reagera på den eftersom jag inte alls är särskilt redo för långlopp och då är jag mest trygg med mitt eget sällskap och min egen bubbla. Jag stängde in mig med Jillian Michaels ljudbok ”Unlimited” vilken gav mig en del insikter på vägen. Bland annat varför jag är så jäkla envis med att anta sådana här slags utmaningar (som jag väldigt sällan är riktigt redo för och därför måste kämpa mig igenom lite extra mycket). Det var en sorglig insikt som slog mig när regnet stod som spön i backen så jag vet inte om det var en regndroppar eller en tår som rullade längs kinden.
Även om jag hade en hörlur i örat slogs jag många gånger av hur vacker leden var och hur många olika slags landskap vi sprang igenom. Bäst gillar jag den täta skogen som är grönare än grönast med fåglar som dansar och kvittrar och mjuka barr att landa fötterna på. Sämst gillar jag asfalt som aldrig tar slut. Det är förvisso mer löpvänligt för mina ben – men det är ju på sådana vägar man ska cykla!
Känslan i mål var en blandning av lättnad och lycka. Lättnad över att ha tillryggalagt alla kilometrar trots att vissa aldrig ville ta slut. Lycka över att ha satt upp ett mål och klarat det. Av att ha vuxit lite. Blivit lite starkare. Över att vara nöjd.
Tack Tjejmarathon för upplevelsen. Tack alla vänliga själar som bidragit – tillsammans skänker hela evenemanget över 150 000 kronor till Panzisjukhuset för utsatta kvinnor!
Tjejer innan start
Coyntha med namnen på alla de som sponsrat hennes kilometrar
Bilder från Roslagsleden
Trött innan 4 mil
Glad efter loppet med fin goodiebag
Smått ledsna skor!
