Dra mig baklänges vilken sjukt härlig dag jag har. Och ända är klockan bara 12.16 när jag skriver det här! Soliga vårvinterdagar kan verkligen vara magiska och just idag bevisar det igen. Jag satt uppe sent och jobbade igår (och lär göra detsamma ikväll) så att jag kunde få sol på näsan idag. Vädret var inte övertygande när jag stack ut på långpass klockan 9 – jag hade motvind hela vägen till Duved och det var slitigt. Men så fort jag vände och sprang tillbaka igen landade solen på näsan och vinden i ryggen och världen liksom smälte och blev sådär enastående! Från jobbigt till lätt på en millisekund!

Jag valde en annan väg tillbaka och det var ett bra val så länge vägen var plogad. Efter en stund var den inte det – men jag såg fotspår under det nya snötäcket. Efter ett tag försvann fotspåren och jag pulsade i knähög snö. Efter ett tag blev det djupare och de sista 400 metrarna nådde snön nästan till midjan och en riktig pulshöjare att ta sig genom. Äventyret är aldrig långt borta.

Jag är så sjukt tacksam för det här passet. 100 minuter träning rätt in i det glada facket i själen. Att döma av mitt track record så är långpass under vintersol på isiga vägar i Norrland min grej.

Apropå löpning, grattis Coyntha som vann det här!

Sista morgonen. Sista frukosten. Sista åket. Sista lunchen. Tur att jag spenderade den väl! Jag och Grabben tog liftarna upp och sedan några svängar ner till Buustamon för att träffa fina vännerna Åsa och Viktor över en lunch. Eftersom vi är rutinerade rävar vet vi att man ska komma i tid. Och att vänstra kökanten alltid går snabbast vid VM8:an. Och att man alltid ska hålla till höger i Rödkulleliften eftersom alla alltid köar till vänster. Fast nuförtiden går de båda liftarna lika fort i Rödkullen.

Dagen bjöd inte på någon vidare skidåkning. Regn och plusväder igår och -15 idag förvandlade snön till skorpa och i sådana lägen är det nästan alltid bäst med långlunch – och ett glas cava.