Måndag morgon och många jobbar sin första dag efter semestern. Kanske med en längtan 300 dagar framåt till nästa sommarsemester, eller med en känsla av att det som precis var gick alldeles för snabbt.

Jag har också levt med en dos av söndagsångest. Att vakna upp en måndagsmorgon och inte känna någon glädje alls. Att önska mig fram tills det äntligen blir helg igen och jag kan leva som jag vill.

För mig är det så självklart att det inte är så längre att det känns helt befängt att dela med mig av tips för hur du ska vända tanken och ha roligt varje dag.

Däremot kan jag berätta hur jag gör för att leva så mycket jag kan varje dag, och så får du göra vad du vill med den informationen.

– Göra någon av vardagarna till veckans uttalat ”bästa” dag och planera dagen därefter. Detta var mitt nyårslöfte för några år sedan. Jag tyckte att tisdagar var veckans mest värdelösa dag men bestämde mig för att göra dem till veckans bästa och planerade in diverse utflykter och kompishäng varje tisdag. Jag pratade till och med om det här i Sveriges Radio en gång det året.

– Lyxträna. Det handlar inte om att göra något lyxigt dyrt, utan snarare om att tänka utanför lådan och göra något lyxigt annorlunda. Kanske kan du upptäcka en ny stig att springa, ett nytt gym att testa, en ny klass eller en helt ny motionsform. Mitt bästa måndagsminne är detta.

– Om du är en frukostmänniska som jag så kommer du uppskatta en värdigare frukost än den där snabba skålen fil ståendes vid diskbänken. Förbered något trevligt kvällen innan, chiapudding eller overnight oats till exempel, och ta dig tid på morgonen.

– Dejta mer. Seriöst! Varför ska du vänta till fredag för att ta en sväng på stan med sambon? Vardagsdejta! Detta är en extra bra grej om ni, precis som jag och min sambo, inte ses så himla ofta på grund av helt olika schemat och fullt-upp-liv. En dejt kan handla om vad som helst så länge det innehåller mycket kärlek; en kväll på bio, en tur tillsammans i löpspåret, en glass i sensommarkvällen,  kanske ett eftermiddagsbesök på museum…

vardagsnöje innan semestern – terränglöpning ”en bit bort”

Sommaren lever trots att vi pratar om höst. Det är svårt att leva mitt i det när allting jag gör handlar om allt det som är på väg. Min längtan i miniformat handlar mest om nästa vecka, för då längtar jag efter:

– att återigen ha sand mellan tårna och kanske, kanske ta sommarens enda och sista dopp i havet

– att möta solnedgången på Salt i Tylösand

– att njuta av en fullspäckad dag med vänner och jobb som går i ett, den dagen kommer jag att leva på länge

– att vi faktiskt kommer att bo på Vox en natt, som stod på sommarens lista men som jag inte trodde vi skulle få till

– att prata höst och vinter med en av mina allra bästa och finaste samarbetspartners

– att sova, för det har jag inte gjort så himla mycket den senaste veckan

Jag har lyssnat till en del sommarpratare i sommar. Inte jättemånga för jag var ärligt talat lite besviken på hela uppställningen. Och en del som jag har lyssnat på har jag varit besviken på för jag tycker att ett Sommar i P1 kräver mer än en berättelse om ett liv från a till b utan några insikter för mig som lyssnare att ta med mig. Men det har funnits guldkorn. Och det finns säkert fler bra som jag inte lyssnat på bara för att namnet låtit tråkigt och jag inte vetat vem det är. Så tipsa gärna om jag missat något som varit riktigt, riktigt bra!

David Batra pratade om mobbing. Om hur han mobbade, och mobbades. Och mötet med Mikael på slutet. Ett bra sommar i P1. Det berörde och väckte tankar. Och framförallt var det en annan sida av David Batra.

Terese Cristianssons sommarprogram var starkt även om det var så länge sedan jag lyssnade på det att minnet bleknat lite. Men jag ser bilder från krig framför mig, och det är blodigt och avskyvärt och brutalt. Som reporter är hon ute på fältet och är mitt i det hemska. Det finns så många livsöden och jag önskar att det alltid kunnat sluta bättre.

Anna Mannheimer och Peter Apelgren gör ett sommar i P1 som är pladdrigt och lättlyssnat men som inte riktigt duger för ett sommar i P1. Det funkar som pod men det är för pratigt och för många genvägar. Jag lyssnar ändå klart eftersom jag springer och inte har något bättre för mig att lyssna på. Annas ord om när hennes mamma dör för mig att gråta lite över döden. Men förmodligen för att jag var trött och låg på energi.

Saga Beckers sommarprogram hade nog fastnat mer hos mig om jag vetat vem hon var. jag vet bara att hon är hyllad för sin insats i en film men vet inget om filmen och inget om Saga. Det är inte du, det är jag, stämmer nog väldigt väl i detta fallet.

Nina Hemmingsson är ett av de sommarprat som jag lyssnade på live och jag tog också del av hyllningskören efteråt men jag fastnade inte. Det passade inte mig helt enkelt. Jag förstår henne budskap men skulle nog behöva en annan budbärare kanske. Eller så behövde jag vara på ett annat och mer tillgängligt humör.

Kjell Enhager bjöd på ett redigt sommar i P1 med anekdoter och take aways. Det här är mer min stil. Men Kjell kör safe och har man lyssnat på hans föreläsningar så känner man igen rätt så mycket. Men det är såhär som jag vill att formatet ska vara! Jag var ute och sprang när jag lyssnade och när han berättade om cyklisten så bubblade gråten i halsen och jag fick svårt att andas. Bröstet kändes för litet och hjärtat för stort. Men det var det värt. Och tänk att han överlevde!

Hédi Frieds berättelse om fångenskapen i Auschwitz är så himla viktig. I jämförelse med Hédis livsöden ter sig andra program av hockeyproffs, skådespelare och kulturpersonligheter eller entreprenörer så otroligt betydelselösa.

Johan Rockström briljerade med sitt sommarprat om allt det som är det absolut viktigaste för oss: den planet vi lever på. Han levererar sitt budskap på ett fenomenalt fängslande sätt och ingjuter hopp och en vilja att göra något. Extremt skickligt berättat!

Leila Lindholms sommar i P1 lyssnade jag på med ett analytiskt öra eftersom jag nyligen lyssnat på henne i podden Värvet. Det slog mig att ett bra sommarprat kräver mod att vara öppen och sårbar och ärlig och att bjuda på allt det där man inte vågar berätta. Det gör skillnaden och Leila blir slätstruken och lite för duktig i sitt sommarprat.

Sanna Lundells sommarprat är bitvis riktigt bra och bitvis långt ifrån mig. Jag fascineras av hennes syn på tvåsamhet och kärlek och tycker att hon pratar bra och intressant och feminism men jag kan inte ta till mig om medberoendet för hon är inte tillräcklig tydlig för någon som inte på förhand satt sig in i hennes berättelse. Det blir lite luddigt och jag förstår inte allt och kan inte ta till mig det hon säger.

Zara Larsson hade jag sju-hukt höga förväntningar på eftersom så många sa att hon var så bra och ja hon var bra, men går inte till historien som det bästa jag hört. Det är däremot helt klart imponerande att hon bara är 17 år.

Alice Teodorescu pratade visserligen om sitt liv, från a till b och med lite mellanspel däremellan och borde således inte ha imponerat på mig så värst – men med tanke på att jag bara hört henne prata i bitvis rätt hätska debatter så var det intressant att få höra personen bakom tala till punkt.

Kristina Sandbergs sommarprogram överraskade mig stort. Jag hade aldrig lyssnat på det om jag bara läst beskrivningen. Men nu satt jag i en bil och hade inget annat för mig och även om jag förmodligen kommer bli tokig på Maj när jag läser böckerna där hon har huvudpersonen så var det här pratet jätteintressant.

Markus Näslund lyssnade jag på i bilen. Jag är inte så intresserade av hockeyspelare eftersom jag inte är så intresserad av hockey. Jag är överlag inte jätteintresserad av att lyssna på sportstjärnor. Det är ofta lite same same. Det bästa i det här programmet var nog musiken; country!

Det har också funnits sommarprogram som jag inte haft intresse nog att lyssna klart. Som Marianne Mörck, Kalle Moraeus, Bengt Baron, Mona Malm och Sverker Olofsson.

Däremot ser jag fram emot att lyssna på Magnus Nilsson och Fredrik Reinfeldt.

Berätta – vad tycker du om årets sommarpratare!!