Jag gillar inte trängsel kring vikterna

Miserabel styrketräning

Jag hade planerat in att köra VR-Tess spinningpass i eftermiddags men eftersom jag var fast på vischan (Järfälla) i möte blev det ingen spinning. Istället blev det 30 minuters cyklande till bra musik runt 70% av maxpuls. Jag cyklade på och väntade på att folk skulle gå hem från gymmet eftersom det var så trångt i styrketräningssalen. Men det gjorde de aldrig. Det kom bara fler och fler som ville trängas.

När jag slutligen gick för att styrketräna var alla hantlar slut. I alla fall de som jag ville ha. Redan då tyckte jag att detta pass skulle bli jobbigt. Jag var totalt otaggad. Totalt otaggad och köra tungt och 6 repetitioner funkar inte. Det funkar heller inte när de vikter man vill ha inte finns.

Såhär ser frustration ut.

Att gymma klockan 21.00 en fredagskväll före jul på SATS Regeringsgatan är mycket bättre än klockan 19.00 på SATS Sickla. Helt klart. Då har man hela gymmet för sig själv. Ikväll fick jag bara dela svetten med den som haft bänken eller hanteln före mig. Det är inte lika trevligt.>

Man kan ju tro att det inte ska hända så mycket klockan 5.30 på morgonen. Men det gör det.

Blod, halt och tårar

Jag var alldeles för fast i Biggest Loser igÃ¥r för att lägga mig i tid. Och när jag väl släckte lampan kunde jag inte sova. Att ligga och tänka ”sov, sov, sov” funkar inte lika bra som när jag springer intervaller och upprepar mantrat ”spring, spring, spring” för mig själv.

Jag gick ändå upp 5.20. Väckte hunden Trixa och gick ut. Snön och isen från igår hade smält undan och det var mörkt. Och tyst. Men när jag gått några hundra meter hör jag ett högt ljud, som ett konstigt skrik eller konstigt skall. Och så ser jag hur en blå pick up åker långsamt, långsamt på vägen där framme. Och så vänder den. Och åker lika långsamt åt andra hållet. Och så försvinner den. Just då är jag på väg in i ett skogsparti och jag som utvecklat en mörkrädsla av högre rang förväntar mig att bli överfallen av både lodjur, björnar och psykfall.

Men jag träffar inte på någon. Jo, en taxi kom susandes förbi. Men inget annat. Inte ens en endaste morgonjoggare. Vilka slöfockar alla är.

Jag och Trixa powerwalkar ganska hurtigt och smÃ¥pratar med varandra… eller, det är väl mest jag som sköter snacket, och ska gÃ¥ nedför en brant nedförsbacke dÃ¥ marken brister. I alla fall känns det sÃ¥. I verkligheten är det jag som halkar pÃ¥ bÃ¥de is och grus, trillar och slÃ¥r i knän och skrapar handlfator. Trixa är snabb pÃ¥ att trösta men det gör ändÃ¥ ont i knät. När jag hittat en gatulampa ser jag att det blöder. Inte sÃ¥ att det forsar, men det gör sÃ¥där ont när skinnet liksom skrapats bort och det trycker och pulserar och svider. SÃ¥ vi gÃ¥r hem istället för att fortsätta, och landar pÃ¥ 35 minuters powerwalk istället för 60. Och jag konstaterar att det här nog inte är min vecka. Fast kanske är det som kollegan sa – nu kan det bara bli bättre.>

(Jag är uppenbarligen frisk igen)

>