En nischad blogg kan verka helt vansinning för den som inte är insatt. Speciellt om man inte delar intresset, upphetsningen, för nischen. När jag och River gjorde några varv ihop runt 5-tiden på morgonen på den där 1096 meter långa banan som vi skulle besegra under 12 timmar, pratade vi en del om bloggar. Vi pratade om vilka bloggar vi gillade bäst och helt otippat nämnde jag bloggkommentatorerna. Det kändes som att svära i kyrkan: de tränar ju inte. De tillhör ju den där majoriteten som förmodligen tycker att träning är jobbigt. Och tråkigt!

Vi pratade vidare och skojade om att det finns en hel del för bloggkommentatorerna att hämta hos träningsbloggarna. Hur mycket som helst att ironisera över, förfäras över, skoja om och göra narr av. SÃ¥ bloggkommentatorerna – jag utmanar er. Ta denna blogg och gör det bästa ni kan av det!

Jag fattar inte hur allas löparskor kunde se ut som vi sprungit i lera efter loppet i Trollhättan. Visst, vi sprang på en grusväg och på en blöt fotbollsplan (det var fuktigt under natten). Men ändå. Jag som hade nästan vita och snygga Saucony innan start.

Att springa i ett par gamla skor var aldrig något alternativ. Jag ville ju ha skor som mina fötter skulle må bra i. Mina fötter mår bättre i mina Saucony än i mina Adidas som blev skitiga efter dryga månades användning förra året när jag sprang igenom en gegga bestående av upplösta pappmuggar på GöteborgsVarvet. Numer är mina Adidas mina standlöparskor. Skor jag ska springa uppför sanddynor i.

Jag är lite ledsen att mina Saucony ser ut som de gör. Det är inte samma sak att springa i ett par skitiga skor. Därför tog jag med mig skorna till duschen. Tillsammans med diskmedel och en tvättsvamp. Medan balsamet satt i håret skrubbade jag skor. De blev inte bländande vita. Men de ser ut ungefär som de gjorde innan start. Nu står de ute på tork med tidningspapper i. Skosnörena har jag tvättat i tvättmaskin. Jag förväntar mig att de ska vara lika vita som ett Hollywoodleende.

…pÃ¥ Trollhättans 12-timmarslopp var Grabben. Läs hans version här. Jag är lite stolt. Det var ju för sjutton JAG som tog med honom pÃ¥ detta äventyr. Han har inte tackat mig än. Men det kommer nog. Kanske.