Jag hör vad ni säger (i kommentarerna till detta inlägg) men jag fÃ¥r ocksÃ¥ en obehaglig känsla i magen. Följer jag inte skolboken sÃ¥ hytter ni med fingret! Men va sjutton – livet är en resa sÃ¥ lÃ¥t mig testa lite!

Jag är van med att sticka ut hakan och gillar att gÃ¥ min egen väg. Naturdiet är alltsÃ¥ ett experiment – inget nytt religiöst synsätt jag anammat! Jag vill känna vad det är som mÃ¥nga i min närhet känner som just nu genomgÃ¥r fantastiska resultat med t.ex. Itrim.

Kanske är ni negativa eftersom jag ännu inte skrivit nÃ¥got negativt om det här experimentet? Och vet ni varför jag inte gjort det? För att jag gÃ¥r in i detta med ett öppet synsätt och utan fördomar. Men det jag märker är hur min omgivning har fördomar. MÃ¥nga fördomar! Och jag har tydligt noterat hur man ser ner pÃ¥ alla pulverdieter. Och dÃ¥ ska jag berätta att jag bara en enda gÃ¥ng har blandat en pulvershake den här veckan…

De där fördomarna ovan har fÃ¥tt mig att fundera. Varför det är sÃ¥ vanligt att man ser ner, och framför allt tillÃ¥ter sig att slÃ¥ lite, pÃ¥ de som tar tag i sitt problem genom att först eliminera det – och sedan sakta komma tillbaka genom att börja byta ut mÃ¥ltid för mÃ¥ltid mot riktig mat igen. För det är just sÃ¥ man jobbar med mÃ¥nga av dessa sÃ¥ kallade pulverdieter: genom att lÃ¥ngsamt Ã¥tergÃ¥ till ett normalbeteende.

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas: för mig är Naturdiet ett experiment. Hur känns det? Hur mår jag? Hur påverkar det mig?

Men jag ska inte sticka under stol med att jag  har helt andra ”problem” med maten i vardagen.

För er som läst bloggen sÃ¥ blir detta tjatigt (förlÃ¥t!). Jag har PCOS, en hormonrubbning! Kort förklarat: kolhydraterna jag äter används inte till energi utan sparas i kroppen (och blir till fett). När jag äter kolhydrater sÃ¥ Ã¥ker blodsockret berg och dalbana och jag blir hungrig pÃ¥ en gÃ¥ng. Mitt inre system är alltsÃ¥ lite puckat! Enligt mÃ¥nga av de texter jag läst pÃ¥ omrÃ¥det sÃ¥ har typ 10% (eller mer) av alla kvinnor PCOS – men väldigt lite skrivs (och forskas) om det. Alla mina blogginlägg om PCOS kan ni läsa här.

Mitt exemplariska matschema bestÃ¥r alltsÃ¥ av fett och protein och väldigt lite kolhydrater. Tyvärr är det kolhydrater jag gillar mest. Inte i form av godsaker – men i form av vanlig jäkla mat som alla vanliga människor kan äta. Tänk pasta och potatis! Och det betyder att jag ständigt kluddrar fula ord i skolboken och i den där tallriken som ska ha sina stadiga proportioner med kolhydrater, fett och protein. Därför är jag nyfiken pÃ¥ allt som inte är gängse regler. För jag vet hur jäkla fel det kan bli. Och jag har lärt mig att vara oerhört försiktig med mina fördomar och mina Ã¥sikter om hur ändra äter och lever. One size does not fit all.

Jag åt lunch med kollegorna idag. Naturdietbar med smak av choklad och apelsin och ekologiskt blåbärste som jag också fått från Friggs. Äppelkaksteet är min favorit men det stod hemma.

Medan kollegorna dukade upp till vad som sÃ¥g ut som en indisk buffé med naanbröd, tikka masala och jag vet inte vad höll jag mig pÃ¥ min kant. De frÃ¥gade om jag ville smaka men jag tackade obekymrat nej. Sedan pratade vi om mat. Vilken mat brukar vi laga hemma och nya maträtter att testa. Jag var med i samtalet men kände ingen akut längtan efter mat i munnen eller pÃ¥ tallriken framför mig. Det finns tid för det ocksÃ¥ – sen. För jag har bestämt mig. Och jag försökte förklara, men det gick inget vidare. Det är svÃ¥rare att beskriva de abstrakta men tydliga känslor som formuleras inifrÃ¥n än de som föds fram ur logik och tänkande genom ord.

Just nu är jag sÃ¥ fokuserad pÃ¥ detta projekt att det är extremt lätt att tacka nej till annat. Jag älskar Ben&Jerrys och stuvade makaroner men jag känner inget sug. Jag vet om att det är gott och det räcker. Kanske är det sÃ¥här ”normala” människor utan cravings känner typ jämt? Vilken härlig känsla i sÃ¥dana fall!

Jag har varit med i organiserade löpgrupper ett antal gånger. Först på SATS för typ 3-4 år sedan. Vi sprang alldeles för fort jämfört med det utlovade tempot, särskilt i början.  Så jag gick bara en gång.

Sedan var det Team Stockholm Marathon. Herregud vilken katastrof det var det Ã¥ret jag var med (tror det var första Ã¥ret). Det var spurt redan frÃ¥n första steget. Uppvärmning i alldeles för hög fart och sedan lÃ¥ngpass i lite mindre för hög fart. Jag gick inte mÃ¥nga gÃ¥nger pÃ¥ TSM heller. Det snackades mycket om vikten av att springa de lÃ¥nga passen lÃ¥ngsamt för att kunna köra de korta och hÃ¥rda just kort och hÃ¥rt – men med tanke pÃ¥ hur det efterlevdes mÃ¥ste budskapet ha varit ett skämt.

Och sÃ¥ hör jag om en löpargrupp som träffades för första gÃ¥ngen i förrgÃ¥r och Ã¥terigen rusas det iväg redan frÃ¥n start sÃ¥ att folk springer med alldeles för hög puls redan under uppvärmningen – och mÃ¥ste slÃ¥ av pÃ¥ tempot redan efter nÃ¥gra minuter för att de blivit för trötta. Och jag undrar hur jävla svÃ¥rt det kan vara att arrangera löpträningar? Tydligen jävligt svÃ¥rt.