Vi har pratat mycket på jobbet om allt det som inte syns och hörs; men som vi ändå ger till andra. För visst känner du kanske igen hur du plötsligt kan bli sådär obeskrivligt trött och låg på energi efter ett möte med någon, även om det är kort och flyktigt, eller hur du kan bli uppfylld och inspirerad efter att ha träffat någon i farten eller i ett möte. Det är det där energiutbytet som hela tiden pågår mellan människor; det osynliga bagaget vi lämnar vidare till de vi möter.

Man kan ha haft en dålig morgon; men tar man med sig den energin till en vän eller kollega skickar man det bara vidare. Och det blir sällan bra. Tvärtom är det faktiskt inte så schysst. Varken mot en kund eller medarbetare.

Jag har inte tänkt på energi på det sättet förut. Däremot har jag under rätt många år tänkt tydliga tankar om att jag aldrig vill jobba på en arbetsplats som gör mig trött och som jag upplever som ”tråkig”. För mig är det viktigt med en miljö som ger energi och med en företagskultur som ger energi. Jag tar in så pass mycket av allt det som är runt omkring mig att jag blir för påverkad när det där som sitter i väggarna inte är bra. Och jag tror att jag är en person som gärna delar med mig av min energi att jag ofta måste fylla på med mer. Det blir ett energiflöde som matar sig själv.

Ikväll använder jag en annan slags energi: myset. Pepparkakor med polka och julmust i glasflaska. Tända ljus och allt det där. Julmys och jobb; bra kombo!

Jag råkade vurpa i skidbacken häromdagen – för första gången på några år – och fick stora blåmärken några dagar efter. Jag gillar inte att trilla och få sår och blåmärken (som den här gången…) så jag håller mig i min comfort zone i den aspekten. Vurpan i backen var inte särskilt dramatisk den heller; jag hade blivit lite kall efter att ha stått stilla ett tag och inaktiviteten i kroppen gjorde att nervbanorna från hjärnan till musklerna inte riktigt funkade så kroppen gjorde inte vad jag ville helt enkelt.

Efter vurpan har jag fått en sådan där känsla av låsning i ryggen som jag hade för några år sedan – och det är så typiskt. För jag känner mig som cirka 75 år som inte vill röra mig utanför centrerat läge.

Jag vet att mycket handlar om att kratta nervbanorna igen. Så jag kör en del stabiliserande övningar som inte handlar om så mycket annat än att andas och tänka på olika kroppsdelar och muskler och skapa anspänning. Och att sakta koppla på andra muskler.

När allt är krattat och det är fria vägar mellan hjärna och muskler funkar kroppen smidigt. När det växt igen så måste jag anstränga mig att koppla på rätt muskler – skapa handling från hjärna till muskler – för att göra ett höftlyft. Kroppen är fascinerande på det sättet. Eller, det är den nog alltid.

Söndagsmorgon och snöflingorna flyger vågrätt utanför huset. Jag har varit ute och känt på kylan; jag mötte upp en 13-årig puckelskidåkare och en drygt 20-årig Freeride World Tour-åkare för en filminspelning på tema små och stora äventyr. Klockan var strax efter 7 och det var mörkt och kallt; men ändå piggt och glatt i liften där vi möttes. Därför njuter jag lite extra i soffan just nu; med puttrande kaffebryggare och tända ljus i min fina ljusstake jag fick i present när jag firade 10-årskalas för bloggen i maj.

Till helgen kommer några av mina vänner till Åre igen för lite vinterhäng och mycket skratt. Jag ser fram emot det!

Men just nu är jag kvar i den helg som är här och nu. Jag har förvandlat en minidepp till megapepp genom att morgonprata med Linda om både det ena och det andra. Det blir så ibland – det där med depp alltså. Mentala motgångar följs åt – precis som att framgångar ofta sker direkt efter varandra. Flow går i båda riktningarna. Det är därför livet är en berg och dalbana; särskilt när man driver företag.