Så var det upp till bevis för min del. En mil blodomlopp (med snabba steg) var det jag hade att se fram emot idag.

Djurgården

Det verkar som att de flesta av Stockholms lopp går ute på Djurgården. Så även detta. Det känns som att man har varit därute en miljon gånger och varenda gång jag är där (på Djurgården) får jag ont i fötterna.

Själva loppet arrangeras av Blodcentralen och IFK Lidingö och är ett trevligt men ganska litet arrangemang.

Loppet

Min start gick 18.45. Då hade det precis börjat duggregna. Bra för mig (eftersom jag gillar det). Synd för dem som tittade på.

Första halvan av loppet gick rätt bra. Det var inte mycket uppför och jag höll god fart med pigga fräscha ben (tacka sjutton för det då jag inte tränat på två dagar). 5 km avverkades på dryga 27 min. Perfekt, tänkte jag!

På andra halvan av loppet kom uppförsbackarna och det blev motigare. Jag tror jag inte sprang om en enda deltagare på denna del. Själv blev jag omsprungen av typ alla. Jag försökte tänka attt va fan, det är ju bara i 60 min som jag ska hålla på och jag ska försöka bli hur trött som helst. Jag kan ju inte gå i mål och tänka att jag egentligen kunde ha sprungit snabbare.

De sista 3 km fick jag jäkligt ont i två tånaglar. Och så var jag kissnödig också. Det är inte lätt att hålla ordning på alla muskler. Jag var tvungen att knipa när jag kämpade uppför backarna, och tvungen att knipa när jag försökte springa fort och kontrollerat nedför backarna.

Målgång

Mitt mål var att springa under 60 min och efter 5 km fick jag en klar signal om att det skulle gå. Det höll ända in i mål även om jag tappade rejält på slutet. Måltiden blev ganska precis 58 min.

Under loppet tänkte jag att jag aldrig skulle springa igen, men ganska snart efteråt så tänkte jag att jag skulle träna mera så att det blev roligare och mindre jobbigt att springa… så imorgon blir det nog träning av!

Pojkvännen stod utmed banan och hejade på mig. Snäll som han är sa han att jag sprang duktigt, men jag tror nog att han velat se mig springa med ännu lite mer fart under fötterna.

De senaste dagarna har jag vilat mig i form. Precis så ska man nämligen göra enligt Aftonbladets Viktklubb…

Vila dig i form

Viktklubben skriver att det egentligen är logiskt. Musklerna växer mellan träningspassen (har vi hört den förut?) och för att de då ska växa måste det ju finnas uttrymme att vila på ockå. Detta uttrymme = tid.

Om vi inte vilar når vi inte de resultat vi önskar: vi övertränar och vi tappar motivationen.

Fast man kan inte fuska och bara vila utan att träna förmanar Viktklubben. När vi tränar bygger vi muskler och då förbränner vi mer även när vi vilar. Men om vi bara vilar, ja då byggs inga muskler och då förbränner vi inte mer utan förblir otränade.

Viktklubben avslutar sin predikan med att hälsa att lagom är bäst och att du ska lyssna till din kropp.

Inget nytt under solen med andra ord!

Nej, fotbolls-VM har inte startat än och Sverige har inte gjort mål. Dagens blog handlar inte om andras mål, den handlar om mina mål!

Mina mål

Folk förstår inte att mina mål inte handlar om tider och placeringar. De handlar om prestationer.

Mina mål består tex av Tjejmilen, St Eriksloppet och Stockholm Marathon. Varje steg på vägen dit är ett delmål i sig. För mitt fokus ligger inte på slutmålet. Nej mitt fokus ligger på resan dit. Träningen inför själva maran är viktigare än maran i sig.

Folk som inte tar mig och mina mål på allvar är folk som inte förstår själva anledningen till min träning: att må bättre.