Ibland är jag så puckad att jag förvånar mig själv!

Man ska inte ha så bråttom…

Jag hade tänkt träna på kvällen. Jag hade lite bråttom för innan träningen ville jag förbi en bekant med ett ärende.

I hallen stod många skor. Och många löpardojjor. Väldigt många svarta löpardojjor. Och de ser ju för sjutton likadana ut!

Jag sätter alltid på mig högerskon först. Och medan jag satte i foten tänkte jag för mig själv:

– Tänk på att sätta på dig rätt skor nu!

Och nog var den första skon min sko. Men vänsterfoten, ja där bidde det en annan…

Jag är inte så pass korkad att jag sätter på mig en vit löparsko och en svart. Nej, pojkvännen råkar ha exakt likadana (dessa skor har blivit förärade ett helt eget kapitel i denna blogg) – dock några storlekar större. Men det tänkte ju inte jag på… förrän jag hunnit iväg några kilometer…

Olika skor ger inte optimala förutsättningar…

Jag lyckades jogga från Södersjukhuset runt Danvikstull och sedan tillbaks via Vikingterminalen till Södermälarstrand. Men där tog det slut. Det var för omaka. Jag var tvungen att lyfta vänsterfoten mer än högerfoten och vartannat steg var ett snubbel…

Egentligen var det rätt komiskt. Och korkat. Det är nog bäst att jag inte berättar det för någon…

Det känns som att jag tränar och tränar och tränar. Men inte fasen springer jag snabbare för det. Ibland blir jag så arg och frustrerad på allt och alla som tränar mindre – och springer snabbare än mig…

Lättfotade löpare lubbar snabbare

…men det är inte så konstigt att de springer snabbare. Förmodligen väger de också mindre!!

Tidningen I Form skrev på 90-talet att för varje kilo du minskar i vikt, så minskar också din miltid med ungefär 1 minut. På diskussionsforumet puls.se är de flesta övertygade om att 1/2 minut är rimligt.

Det betyder alltså att 58 minuter på milen idag betyder 48 minuter om jag så bara går ner 20 kilo!

Åh vad jag blir frustrerad på orättvisor!

Min höga ambitionsnivå förde mig till gymets rullband ännu en dag. Planen var att spendera ett längre pass på den rullande mattan. Men fy fasiken vad trist det var!

Tungt och långt – var planen

Hela dagen hade jag gått och längtat till ett tungt och långt pass. Jag såg framför mig hur jag svävade fram på rullbandet och sprang kilometer efter kilometer i ett lagomt tempo. I mina drömmar var det inte tråkigt. Nej det var en lätt resa som tog mig genom TV-program såsom Brasilien vs Ghana, Stilpoliserna, Room Service och Biggest Loser. Inte ens reklamen kunde jaga undan min vilja.

Tji fick jag.

Viljan till att springa långt ifrågasattes redan efter lunch. Jag var för hungrig. Knaprade lite sallad redan klockan två och försökte avnjuta en ljummen proteindrink klockan fyra. Mellanlandade här hemma efter jobbet trots att jag tänkt åka direkt till träningen. Jag var störthungrig.

Det var kvavt ute. Och mer kvavt inne.

Jäkla skit-piss!

De första 10 minutrarna gick bra. Sprang på 6min/km-fart. Sedan blev det tråkigt – och jag la av.

Hallå? Hur tänker jag?

Jag blev arg på mig själv för att jag slutade springa, men min kropp ville inte lyda mitt sinne och jag tog inga fler löpsteg. Frustrerad med mig själv fortsatte jag att gå. Jag hade ju gett mig sjutton på att detta skulle bli ett långt pass.¨

Det blev 130 minutrar på löpbandet. För det mesta i en hastighet på 6.5km/h och 3% backe. Jag brände nästan 800 kcal men kom bara 13 kilometer. Det är inte alls imponerande.