Jag åkte iväg på spontansemester i vårat härliga sommarsverige och tog naturligtvis löpardojjorna med mig. Fattas bara annat nu när jag har ett marathon på kroken!

Raksträckor

Efter ett antal timmar i bilen och ett stopp på McD var det dags för andra bullar!

För att kunna visa sig på härliga Tylösand måste här tränas! Det blev en runda på 8km på solgassande landsvägar strax utanför Halmstad. Det är obeskrivligt skönt att röra på sig men usch och fy vad det är tråkigt med raksträckor!! Då är det bättre med backar! Medan backarna oftast kan locka fram lite kämparglöd i mig så tappar jag motivationen helt på raksträckorna och fötterna bara stannar.
Jag får dock trösta mig med att 8km är alltid 8km – oavsett om man joggar eller går.

Idag har jag insett att den finns en anledning till varför man springer – man kommer fram jäkligt mycket snabbare än när man går!

Gårdagens träning

Jag är fortfarande stolt över min prestation (halvmaran) igår. Nu har jag verkligen fått blodad tand och jag ser fram emot framtida mil i mina joggingskor. Jag var lite sliten i benen idag. Inte så att jag hade ont i leder och knän, men nog kändes det i musklerna – högt upp på lårens framsida – att de fått jobba!

Dagens träning

Jag tog det visa beslutet att inte ge mig ut på ännu en joggingtur idag. Istället snörde jag på mig mina ex-joggingskor och gick ut på en promenad.

Kungsholmen runt – ingen höjdare

Det blev välkända Kungsholmen runt kring middagstid. Det finns en anledning till att jag inte gillar att gå/springa runt Kungsholmen annat än tidig morgon eller sen kväll. Det är knökfullt med folk på Norr Mälarstrand!! Folk som går mitt i vägen och envisas med att inte flytta på sig. Folk som synar en upp och ner. Folk som känns olustiga: knäppgökar som vräker ur sig galenskaper (mest till sig själv) och folk (av de manliga slaget) som väser ”ooh bella bella!”. Det är jobbigt och allt annat än avslappnande.

Jag kryssade mig runt Kungsholmen till slut. Men vad det tog tid! Tacka vet jag jogging! Då kommer man åtminstone runt lite snabbare. Nu tog det mig 120 minuter att traska runt denna ö. Nog var det tråkigt men det tjänade sitt syfte – att bränna kalorier och ruska lite på fettet!

Undrens tid är inte förbi – ett mirakel har skett denna dag!

05.50!

Igår kväll, efter dagar av träningstristess, kom jag på att jag ville ut och provspringa ett marathonvarv (ca2 mil). Denna idé slog mig vid midnatt. Min eviga ledstjärna i löparspåret tyckte att jag var galen (som alltid) och ville åtminstone vänta till imorgon bitti.

– Jaha, suckade jag uppgivet.

För jag vet ju med mig att jag inte kan gå upp på morgonen och vara hurtig och motionera. Jag har ju för fasen försökt med detta var eviga morgon sedan i mars!

Men jag ställde klockan ändå, 05.50. Ville ut klockan 6 för att inte behöva trängas med en massa folk.

Mycket riktigt så ringde klockan 05.50. Jag drog täcket över mig. Men till slut blev jag upptjatad. Och väl var väl det för innerst inne ville jag ju ut och springa! Jag har aldrig provat på ett marathonvarv och var väldigt nyfiken på banan.

Ett av två marathonvarv

Marathonbanan är som bekant 42 195m och avgörs på två varv. Det första varvet är lite kortare och det andra lite längre. Vi sprang det längre.

Den riktiga starten går vid Stadion. Men min start gick vid början av Västerbron. Det var lite småkyligt på morgonkvisten, och oj vad det blåste! Det var skönt att komma ner till Norr Mälarstrand för här låg solen på och gassade och det var inte många morgontidiga bilar vi mötte. Fleminggatan är visst en jobbig höjdpunkt (och då menar jag höjd som i backe) för många. Men för mig, som just då bara avverkat en halv mil så gick det ganska bra. På Valhallavägen började jag undra var alla vätskekontrollerna var. Jag hade ju dittills inte sett till en enda. Min kompanjon i denna galenskap var alert och skaffade hastigt fram en flaska sportdryck. Tänka sig vilken lyx! Att springa på Djurgården är alltid fint, om än lite tjatigt eftersom vart eviga lopp envisas med att gå här (SpringCross, Tjejmilen, Blodomloppet…) men nu började det kännas i benen att man sprungit långt! Kanske inte trötthet, utan mer i höftkulor och leder. När man väl är på Strandvägen är det inte långt kvar (iaf inte mentalt) men människorna hade vaknat. Särskilt turisterna. De hopade sig både här och vid Skeppsbron. Nu var det också ganska eländigt att springa. Söder Mälarstrand var sista hindret innan jag äntligen var i mål.

Det längsta jag joggat, men det jobbiga kom efteråt

Jag har aldrig förut sprungit 22km så att springa imorse var stort. 22km är trots allt 22km. Det kändes extra skönt att ha avverkat dessa på en snittfart på 9km/h och samtidigt känna att jag hade kunnat jogga med lite mer fart i benen.

Trots längden så var det jobbigaste med hela rundan nog trapporna upp från målgången och hem. Aldrig har trappstegen varit så branta – och så många – som nu! Men bra kändes det iaf! Sådana här galenskaper vill jag göra fler gånger. Och det bör jag göra. Ett långpass i veckan säger min coach, helst mellan 90-120 minuter. Idag sprang jag 150 (och brände 1600 kalorier)!