Igår eftermiddag hämtade jag upp en solbränd grabb på Arlanda. Imorgon packar han om och åker till en annan strand igen. Förutom smutstvätt i bagaget hade han också med en present till mig: ett par Adidas Adizero Boston Boost. Jag har aldrig haft ett par Adidas Boston förut men ser fram emot första löppasset i dem. De känns väldigt smidiga på foten.

Jag är lite inne på helt enfärgat och inte så uppseendeväckande nyanser på mina skor just nu. Gärna dova färger så som blått och svart. Skulle i och för sig älska ett par jättevita skor också men de skulle vara vita i ungefär en dag och inte en sekund mer.

I eftermiddags lastade jag Hondan full med prylar och cruisade söderut. Vi gör våra sista mil tillsammans nu, jag och denna Honda Civic Tourer, och snart nog ska jag lämna tillbaka den eftersom vintern är till ända och så även mitt lån av den.

Det har varit en himla bra vinterbil som haft plats för alla mina besök plus vinterprylar. Den har konstant varit lastad med längdskidor, alpina skidor och snöskor. Jag har faktiskt inte använt takboxen så mycket – allting har fått plats i bilen ändå.

Jag klurade lite på hur jag skulle få plats med både bagage, hundbur och cykel när jag skulle åka söderut idag men det gick fint. Eftersom jag inte har någon exteriör cykelhållare till den här bilen fällde jag sonika upp baksätet – bilen har så kallade biosäten vilket är himla praktiskt och nog en av de funktioner jag uppskattat mest med den (förutom automatisk avbländare vilket har varit skönt). Med uppfällda säten kunde jag bara ställa in cykeln när jag tagit av framhjulet! Hundburen fick som vanligt stå i bagaget och så hade jag mina väskor framtill. Smutt!

Vad jag har i väskorna? I den längst till vänster har jag alla mina cykelkläder och lite mekgrejer och hjälm och så, i den blå har jag mina vanliga kläder (dvs träningskläder), i den orangea har jag mina kameraprylar och i den grå daybagen har jag lite allmännas saker, bland annat födelsedagspresent och podinspelningsgrejer. Just ja, det står en Campomaggio där också, i den har jag två Macbookar och en bankdosa. I lådan till höger ligger lite nyshoppat. En väska som inte syns på bild är Hazels väska med lite leksaker, godis och andra hundgrejer. Det stod också en fodersäck på golvet i bilen. Det var tutti!

Ni har redan träffat Hazel (hennes stamnamn är Hazelwing) några gånger, men ni är många som är nyfikna på henne. Här är hon – inkrupen i en filt – eftersom det uppenbarligen var himla kallt, trots roligt, att bada i Åresjön igår kväll.

Hazelwing är en Jaktcocker på 14 månader och ser mycket större ut på bild än vad hon är i verkligheten. Hon har nästan orimligt stora tassar för sin mankhöjd.

Jag tror att hennes två bästa grejer i livet är att springa snabbt som tusan över åkrar och fält, och att mysa ihopkrupen i någons knä. Hon är en myshund utan dess like. Och så är hon som en scout: alltid redo!

Hazel kommer från en kennel i Hälsingland där det hänger fullt med prisrosetter på väggarna så hon bär ett arv som snarast kan beskrivas som världsklass. Det är också det liv som jag och min co-owner mamma vill ge henne. Fullt med kärlek och äventyr!

Ibland när hon sover hör man hur hon drömmer; tassarna springer och hon andas så himla djupt. Då undrar jag vad som försigår där bakom ögonlocken. Jagar hon fåglar? Eller bollar?

Hazel är den femte hunden i mitt liv; de andra har varit Whisky (en West highland white terrier som vi skaffade när jag precis började skolan – han var vegetarian och allergisk mot gräs om våren och grävde ner kanelbullar i rabatterna), Elsa (en vacker Berner Sennen som var rädd för killar), Trixa (en svart Flat coated retriever som gillade att åka cab och helst ville umgås med människor istället för hundar) och Alfons (en brun Flat coated retriever som gjorde bomben från bryggan, han var Trixas pappa).