Det har inte riktigt gått min väg idag.

Fredagen den 13:e

Jag är inte så vidskeplig av mig. Jag brukar inte drabbas av påtaglig otur när jag går under stegar, ser svarta katter korsa vägen eller då dagen 13 hamnar på en fredag. Men idag har inte träningen gått min väg.

Att jag inte kom ut på någon morgonrunda imorse var ingen big surprise. Jag älskar morgonträning men ska jag komma upp och ta mig ut krävs det att jag släcker sänglampan i tid. Inte efter midnatt. Det funkar inte längre – speciellt inte när jobbet kräver 150% och jag dessutom tränar mycket. De sena kvällarna är egentligen Kanal 5:s fel. Måste de sända Seinfeld så sent?

Jag såg framför mig ett tufft intervallpass på crosstrainern på jobbgymet under lunchen. Men ve och fasa, i omklädningsrummet låg en annan tjej hela tiden klädesplagget före mig under ombytet från jobbstass till träningsoutfit. Inte vilken tjej som helst heller – det var HON som häromdagen också lade beslag på crosstrainern när jag ville ha den. Hon hade en minuts försprång på mig och det visade sig vara ointagligt. Fan, fan, fan tänkte jag. Min jobbkollega tänkte nog samma sak när hon märkte att löpbandet hon tänkt köra på hade slutat funka.

Jag cyklade lite grann på en antik motionscykel från Monark med en väldigt modern cykeldator. 35 kilometer i timmen visade hastigheten och jag undrade hur pass brant den konstanta nedförsbacken var. Efter 15 minuter hade jag och kollegan fått nog. Det vi ville göra på gymmet gick inte och efter att ha kört lite tricepsträning gick vi därfirån i brist på lust och motivation att ta oss för någon annan träning.

Jag var inte så deppig trots allt. Jag skulle ju springa intervaller på Krillan efter jobbet. Trodde jag. Ett fotbollsplag med högljudd och rytande domare ockuperade gräsmattan innanför den röda banan. Visst skulle det gå att springa ändå men jag springer inte gärna intervaller inför publik. Jag kan åka skidor inför en lift utan problem och prestationsångest men det är jag trots allt bra på. Men springa? Nej det gör jag gärna utan någon som tittar på mig.

Fotbollshuliganer på Krillan…

Så det blev inget springande. Istället blev det en 60 minuter lång powerwalk hem under vilken jag mötte 40 marscherandes militärer på Västerbron med svart mojs i ansiktet, hjälm på huvudet och grönspräcklig utstyrsel med löv och gevär som accessoar. Vid Hornstull kom en bil körandes på cykelbanan och tutade när någon stackars cyklist var i vägen och längre upp på Hornsgatan avlöste knäppgökarna varandra. Ja, det är sannerligen fredag den 13:e.>

Nyss hemkommen från SATC-filmen kan jag konstatera att 42-åriga SJP (förlåt förkortningarna, men de envisas med så långa namn) är lika ”musklig” som hon är benig (hon visade upp dem vid flera tillfällen i typiskt fulsnygga men ändå underbara SATC-aktiga kreationer). En kombination jag inte tycker är supersnyggt. Det blir lite för mycket ådror över det hela (snyggare på killar enligt min mening) Jag tycker faktiskt inte heller att Madonna har en speciellt snygg kropp. Så det är väl jädrans tur att smaken är som baken!

Detta får man också fram när man
googlar på ”Sarah Jessica Parker muscle”:
(hennes händer)

>

I have a dream.

Vill, vill inte, vill, vill inte, vill…

Jag älskar tanken på att paddla kajak en solig sommardag. Det ska vara jag, havet och en kajak (och en bikini så att man får jämn bränna och en kompis så man inte slår runt och dör i all sin ensamhet). Men jag är livrädd efter en dum men komisk incident för något år sedan med en galen engelskman. Jag pratade med Coola Karin i telefonen igår och då föddes drömmen på nytt.

Jag vill paddla kajak – det verkar så underbart. Ja, förutom om man sitter i en kanadensare mitt i Djurgårdsbrunnskanalen tillsammans med en engelskman som aldrig paddlat förut och det kommer en liten liten motorbåt som orsakar små små vågor men som engelskmannen tycker är gigantiska så han ställer sig upp i kanadensaren och ska hoppa ur och såklart tippar hela skiten och han åker i och jag åker i och våra väskor med både pengar och telefon och kameror åker i och hans skor fastnar i den bottniga dyn och alla turister skrattar åt oss och vi går genomblöta på Strandvägen och sätter oss på ett utomhuscafé och jag försöker torka mina drypande hundralappar innan vi barfota går till Stadium vid Sergels Torg och köper flip flops. Sedan dess har jag inte paddlat någon jäkla kanadensare. Eller kajak. Jag är skitskraj. Men fan vad jag vill ut och paddla!

Det ligger både en kajak och en kanadensare hos mina föräldrar. Skräcken är för stor för att jag ska testa ens där. Jag har med andra ord allvarliga problem – som jag vill bota. Hur gör jag? Vart går jag?>