Jag har gått och väntat och längtat. Nu har jag äntligen sett den – och gjort den.

Rumpans bästa vän

Backar är bra. De ger en snygg rumpa och de ger bra flås. Jag borde helt klart köra mer backträning!

I Stockholm finns det en hel del backar. Men jag kan inte påstå att de ligger på rad som ett pärlband. Det blir mest springa upp och ner några gånger. Annat är det på den runda jag nyss sprungit. Den som berättats för mig flera gånger den senaste tiden. Grabben har pratat om den. Och grabbens (löpar)föräldrar har beskrivit den. Jag såg framför mig en uppförsbacke i form av en brant mur som knappt gick att åka uppför med bil. Rundan bestod av 2-3 kilometer uppvärmning – sedan tog den så kallade väggen vid. En kilometer eller två med backe efter backe i olika längd och lutning. Perfekt!

Backträning är bra.
Backträning i terräng är bättre.

Grabben (coachen) tjatar och tjatar om mina armar hela tiden.
Och det med rätta, i och för sig.
Jag måste pendla mer.
Helst ska handen upp till örat…

Ingen backe. Men väl en jäkligt cool skog.

Man blir sådär härligt trött och flåsig av backar. Och benen blir sådär skönt sega. Jag riktigt känner att jag jobbat – och nu väntar jag bara på hur rumpan ska lyfta sig några centimeter som en positiv konsekvens. Annars får jag väl springa i fler backar. Om det blir ett till pass idag ska det bli fartlek på en slinga med många småbackar.>

Det har varit mycket nu. Och lite. Lite träning för att mycket annat kommit i vägen. Men det spelar ingen roll vad som kommer i vägen. Även om det består av bröllopsfest med fördrink x 2, glas med vin x 4, avec (bara en – jag är inte så mycket för avecer), drink x 3. När klockan slog halv fyra på morgonen tyckte jag att det var en bra idé att promenera halvmilen hem i gryningen.

Idag är det varken mycket eller lite. Idag är det backträningsdag. Jag ska bara dricka några glas vatten först… (och så ska jag övertala grabben. Han gnäller om sitt huvud…)

Här står vi med fördrink nummer 1 i handen…

Festens anledning: en kärleksförklaring

Vätskepaus!

Klockan är runt 5 på morgonen.
Jag befinner mig på en landsväg i Halland.
Och jag är ganska nöjd med att gå den där halvmilen hem.
(Grabben klagar inte så mycket han heller)

Vi hittade en ny kompis i gryningen.

>

Slutet av veckan går i fast forward. Det spring hit och spring dit. Det är tyvärr livet som kallar. Inte träningen eller någon sprint på löparbanan. Det är möten det är deadlines, det är panik här det är hej kom och hjälp mig där. Onsdagen innebar planerad vila och gårdagens lunchträning kördes över likt en ångvält full av jobb. Kvällen bestod av ett välkommet avbrott med skumpaprovning hos vännerna (4 härliga flaskor skulle smakas, avnjutas och diskuteras). Sedan återvände stressen och jag rusade hem för att packa väskan långt efter midnatt. Idag är det panik med allt på jobbet. Allt ska vara klart innan semestrarna och jag har det härliga uppdraget som projektledare. Det är som att fånga in en skock hönor på vift – och det ska göras snabbt. Ikväll åker jag ner till Halmstad (igen) för en stundande bröllopsfest. Mest ser jag fram emot löpträning i den där mördarbacken jag hört talas om. Den ska bli skoj!>