Juli har börjat bra. Med 45 min snabb promenad och nästan 120 min terränglöpning.

Terrängjogg

Coola Karin har fått dille på att springa i terräng. När hon föreslog ett löppass i Ursvik var jag inte sen att haka på. Vi planerade att ses hemma hos henne efter jobbet för att åka till Hallonbergen och sedan springa milspåret där i Ursvik.

30 minuter innan jag ska lämna jobbet öppnar sig himlen på riktigt. Det är inget sommarregn. Inget duggregn. Det är ett ordentligt skyfall som pågår utanför fönstret. Jag ringer Karin, säger att vi visserligen kan springa i regn – men inte Ursvik i regn. Det blir som att springa i rena lervällingen. Efter lite velande så tar vi oss i kragen. Lite (!) lera har ingen dött av. Vi ska till Ursvik!!

Väl framme vid spåren ser marken ganska torr ut. Inget skyfall här inte. Istället skiner solen och fåglarna kvittrar. Vi är så tagna av intrycken att vi hurtigt slänger milspåret över axeln och istället bestämmer oss för att ta oss an 15-kilometraren: Ursvik Extremspåret.

Ursvik Extrem går väldigt mycket runt, runt och väldigt mycket upp och ner. Coola Karin beskrev det perfekt: det kändes som att springa runt i en blomma (runt bladen, ni vet). I början var det roligt men vid 11 km kändes det som om vi aldrig skulle komma fram. Men det gjorde vi. Efter nästan två timmar. Då var benen väldigt sega – trots att flåset aldrig varit speciellt jobbigt eller mjölksyran nära. Det är helt enkelt så att backar suger musten ur en. Och vi hade inte speciellt bråttom heller. Vi hade nästan en liten minisemester där ute i skogen. Så långt från livet kändes det som att vi var!

Innan det sega vid 11 km började kom vi på världens bästa idé. Förutom 24-timmarsloppet och våra 2 multiträningsdagar vi planerar för, så ska vi ha en terrängdag. Under en och samma dag ska vi springa milspåret i Hellas, Ursvik och på Lidingö. Jag tror jag ska föreslå att vi kallar det för The Kinder Challenge: 3 överraskningar i 1!>

Det finns alltid någon som är lite snyggare, lite mer perfekt.

Att älska sig själv

Imorse övergav jag mitt favoritprogram Äntligen Morgon på Mix Megapol. Jag tycker sommarvikarierna Raz och Katrin Schulman är för tråkiga. De är inte som Adam, Anders och Gry. De gör inte min morgon roligare. Därför lyssnade jag istället på P3:s morgonsnack. De pratade om att vara tjock och att vara smal och de kom fram till att tjejer klär upp sig för att imponera på andra tjejer snarare än killar. En kille sms:ade in och sa att utseendefixeringen även gäller killar men att killarna inte drabbas av den i lika hög grad eftersom de helt enkelt inte tar åt sig. Och de jämför sig heller inte lika mycket med varandra.

Jag är en långt ifrån perfekt person. Men jag är så jävla nöjd med mig själv. Och jag skiter i om det låter kaxigt och egentligen helt vanvettigt eftersom jag varken kommer i ett par 38:or eller ens 40:or och dessutom har gropar på låren.

Men – who cares? Skulle jag vara lyckligare om jag var snygg i jeans som hade midjan i armhålan? Skulle jag vara lyckligare om jag hade de där perfekta benen som jag såg komma gåendes i ett par shorts på Storgatan i Halmstad i helgen. Skulle jag vara lyckligare om någon annan avundades hur jag såg ut? Och om jag faktiskt svarade ja på de tre nyss ställda frågorna – vad för människa skulle jag vara då?

Jag kan också sukta efter modellernas retuscherade utseende. Det gör jag ofta. Avundas långa ben, smala armar och fylliga läppar. Men aldrig att jag skulle inte skulle tycka om den jag var för att min utsida inte passar sig på framsidan av Vogue. Det finns mer till livet än så. Det finns mer än stuprörsjeans och höga klackar. Det finns mer än att vara snygg i trekantsbikini och kortkort i lycra. Det finns mer Det finns en insida.

Det finns en insida och den är du.

Det finns en insida och det är den jag älskar.

Vi bråkar ofta om ytliga saker, jag och min insida. Om hårfärg, som solbränna, om kläder som jag faktiskt inte passar i. Men vi försöker alltid nå framåt. Det är därför vi älskar varandra. Oavsett hur mycket det blåser, hur hårt det stormar, så vill vi alltid framåt. Framåt. Ett steg till. Vidare. Längre. Jag kommer alltid att bli lite bättre än jag var igår. På alla sätt. Det är därför jag är så jävla nöjd.>

Det går inga bussar i Stockholm och för min del är det lika bra. Nu har jag inget annat val än att gå till jobbet. Eller jo, tunnelbana finns det ju, men jag gillar verkligen inte att åka tunnelbana. Jag blir alldeles för stressad av att stå i underjorden och vänta i 7 minuter på nästa tåg och inte ha någonting alls intressant att titta på än att läsa fördummande gratistidningar. Dessutom funkar inte min radio i underjorden. Nä, jag har som sagt inget annat val än att gå till och från jobbet. Perfekt. Jag sparar pengar eftersom jag inte heller har någon jäkla SL-remsa. Tack alla chaffissar för att jag får lite vardagsmotion! Jag tycker synd om Nacka- och Värmdöborna. De har några mil att promenixa till sina jobb i stan…

Jag tycker även att ”sommartidtabell” borde betyda sommarpris eftersom det inte är lika många avgångar som vanligt.

Om jag får tycka fler saker så tror jag inte att vägavgifter och bensinskatter är vad som får människor att åka kommunalt. Istället borde man satsa på att göra kollektivtrafiken mer attraktiv. Det är vad som skulle få mig att byta helt och hållet. >