Coola Karin och jag i Saltsjöbaden, juli 2008

Gullfot-Fredrika och jag i Halmstad, juni 2008

Jag är fortfarande alldeles hänförd av Fredrikas inlägg pÃ¥ sin blogg. SÃ¥ till den grad att jag skrivit ut en väl vald del av hennes text. Den ska jag fixa till och rama in och sätta upp pÃ¥ väggen, lägga in i träningsdagboken och etsa in pÃ¥ näthinnan. PÃ¥ bara nÃ¥gra rader förklarade hon meningen med livet. Även om inlägget handlar om träning – gÃ¥r det att applicera pÃ¥ allt.

Så all världens filosofer och storskrivare, släng er i väggen. Här är de sanna raderna:

”MÃ¥nga människor man rÃ¥kar pÃ¥ är fulla av drömmar och önskningar, men lever kvar i sina smÃ¥ liv som i bästa fall känns nÃ¥gotsÃ¥när tillfredsställande, alltsom oftast lite smÃ¥trista, i värsta fall frustrerande pÃ¥ gränsen till det extrema. Och anledningen pÃ¥stÃ¥s för det mesta vara att det inte gÃ¥r, att det bara är en dröm, det är en omöjlighet att förverkliga det ena eller det andra. Fel, säger jag. Anledningen att folk blir vid sina grÃ¥a lästar är i själva verket att de inte är beredda att betala priset, den uppoffring, det fokus, den envishet och tid som det ofta kostar att göra det ”omöjliga”.

Och det tragiska är att det här vet de allra flesta människor om, innerst inne. Men ängsligt klamrar man sig fast vid sin trygga komfortzon, kallar det ”balans” eller till och med ”harmoni”, och räds de krafter som skulle kunna ta över och tippa jämvikten fullständigt mot en förment fÃ¥fäng jakt pÃ¥ det skrämmande omöjliga.

Visst kostar det att leva sin dröm. Det kostar att gå upp fem på morgnarna för att träna, det kostar att ha ont i låren i backarna, det kostar att falla i svarta hål där varken kroppen eller tankarna känns längre och man bara inte får ge upp, det kostar att skippa disputationsfester och socialt umgänge, det kostar tid tid tid och mental energi i så stora belopp att man ibland undrar om krediten på det kontot verkligen är obegränsad.

Men det handlar bara om en sak. Hur mycket du verkligen vill nÃ¥gonting. Och jag är fullständigt ointresserad av det enkla, glättiga, lättköpta, jag gillar utmaningar, lÃ¥ngsiktiga sÃ¥dana, omöjliga saker, besatthet, fokus – det fÃ¥r mig att ticka, det gör mig lycklig, jag brinner, jag lever, jag är jag.”

>

Det var ett jäkla bra tag sedan. Det har inte hänt på denna veckas uppslag i kalendern. Men nu har jag i alla fall sprungit igen.

Morgonjogg

Grabben gick upp klockan 05.30 för att hinna med tåget till Göteborg och jag var inte sen att gå upp jag med. Jag ville inte hinna med något tåg – men dock en pulstopp före frukost.

Jag tog med mig morgonpigga fyrbentingen Trixa och gav mig iväg på en joggingtur. Klockan 05.45 är det inte längre speciellt morgonljust. Det är mer höstmörkt. Några yrvakna fåglar låg och plaskade vid strandkanten och Trixa hade nog hellre velat springa och leka med dem än att springa runt med mig. Hon utförde dock sitt jobb som personlig hare med bravur och vi höll ett bra tempo trots den arla morgonstunden.

Sista biten hem, efter cirka 30 minuter, avslutade vi med en rusch uppför terrängstigen som följer skidbacken. Trixa fattade inte riktigt att vi skulle springa utan trodde vi skulle busa men det löste sig ändå. Det är trots allt roligt med sällskap!

När vi kom hem knaprade Trixa torrfoder medan jag åt en ordentlig frukost på äggröra och keso med yoghurt. Om allt går enligt plan blir det styrketräning på lunchen och någon form av intervallträning ikväll. I’m back!>

Hon är så jäkla imponerande så det går inte att beskriva. Här är THE inlägg of all times. Än så länge – tills hon skriver ett nytt.>