Jag förstår mig inte på folk som säger att de inte hinner träna. Vadå hinner? Vad kan vara viktigare? (Frågan ”vad kan vara roligare” håller jag tyst om)
Det där med att prioritera
Jag förstår mig inte på en av kvinnorna på jobbet som har två barn i yngre tonåren och som säger att hon inte hinner träna eftersom hon har barn (och hus och hem och en massa annat). Jag ifrågasatte henne inte. Vi satt på tunnelbanan och klockan var 07.58 och så tidigt orkar inte jag predika för döva öron – trots att jag är övertygad om min tro.
Det jag inte sa men tänkte innerst inne var ”om du bara gav dig själv 30 minuter några gånger i veckan skulle du ha mycket mer tid och ork för barn (och hus och hem och en massa annat)”.
Jag har fullt upp på jobbet just nu och har försakat träningen. Det finns ingen chans i världen att jag skulle ge upp det välbefinnandet som träningen ger för någonting annat under en längre period. Varken jobb eller barn. Faktum är att träningen gör mig till en bättre person på jobbet – och förmodligen en bättre familjemedlem. När jag har barn vill jag vara pigg nog att även leka med barnbarnen. När man säger att man inte hinner träna på grund av barn eller jobb eller annat gör man sina barm, sin arbetsgivare och sig själv en björntjänst.
Jag har sagt det förut och säger det igen: det är när jag är som allra stressad som jag behöver träningen som mest. Inget glas vin i världen är så avstressande som en pulstopp. En femkilometrare ger mig svar på livets gåtor och att ge gärnet ger mig så mycket energi tillbaka. Sedan är jag redo för jobb i 150 km/timmen, deadlines, presentationer och diverse bråk med banken.
Igår var jag ute på rask l90-minuterspromenad med hunden Trixa. Rundan gick genom ett 2 kilometers skogsparti i skogen, och Trixa hoppade skrämt förbi mörka stenar och stubbar hon trodde var något annat. Hur kan en hund vara så nojjig?>
