Ikväll tog jag mig an Brunnsviken. Jag såg fram emot hettan och solen. Det är ju bikramlöpning jag längtar efter när det är som kallast!
Planen var att springa längs med Hälsans stig men det blev sisådär med det. Oftast följde jag strandkanten istället, det kändes mycket roligare så. Där Hälsans Stig valde raka grusvägar valde jag zickzack och stigar. Det betydde att jag även valde nakenbadare. Det fanns många av dem!
Jag märkte att de gjorde mig lite ilsken. Klart att nakenbadare ska få finnas – men det kan väl finnas varningsskyltar någonstans? Det som gjorde mig ilsken var att jag kände mig tvungen att stirra ner i marken. En människa i vanlig bikini skulle sällan stå på en klippa och blotta kroppen i sina minimala tygbitar men för nakenbadare räcker det inte med att ligga och sola. Man ska helst stå och sola verkar det som. Varför? Vad har de för rätt att göra intrång i mitt synfält med sina nakna kroppar?
Efter nakenbadare fick jag finare vyer att betrakta. Jag sprang genom Bergianska trädgården och sedan vidare runt Brunnsviken – motsols. När jag kom längst bort blev det lite tråkigare och jag följde trafiken en sväng. Och visst, Hagaparken är en trevlig park men så hemskt rolig att springa genom är den inte. Då gillade jag andra sidan bättre. Nakenbadarsidan.
Det slog mig några gånger att Hagaparken är rätt lik Central Park. Minus det stora vattenhålet i mitten då. Trots att bilarnas buller hörs i bakgrunden vilar ett lugn mellan träden. Bilsus i ena örat. Barnskratt i andra. Storstadsbrus i ena örat. Vågskvalp i andra.
Bisarr början bakom Wennergren center. Vem bor här?
De påklädda bitarna av stranden
Fina parkhörnor…
…som ibland störs av verkligheten.
Men det är rätt fint ändå!
