När jag vaknade på midsommarafton hade hela världen sprungit sina långpass kändes det som. Solen stod som högst på himlen när jag åt min jordgubbsfrukost och jag visste knappt vad jag skulle göra av min träningsdag. Som en snilleblixt från klarblå himmel kom vi på det: vi skulle springa till midsommarfesten!

Snabbt packade vi ner vår midsommarmat och midsommarkläder i en väska för ett annat sällskap att hämta upp hos oss och transportera vidare. Sedan fyllde jag min sprillans nya Camelbak med vatten, några tior och gav mig iväg. Grabben, som sprang hemifrån lite senare, skulle komma ifatt mig på sluttampen.

Solen strålade och vinden rufsade mig tidvis i håret. Jag mötte en gubbe med hund som sa att det var alldeles för varmt och jag antog att han syftade på att springa. Jag sprang förbi midsommarfester och hörde små grodorna. Jag sprang förbi campingplatser med förfriskade ungdomar på vingliga cyklar och blev omkörd av bilar som tutade, vevade ner fönstrena och skrek något om springa (jag fick aldrig riktigt klart för mig vad de ville). Jag sprang förbi skrattande sällskap med blommiga klänningar, kransar på huvudet och jordgubbstårtor i famnen. Det slog mig att midsommar – likt julafton – måste vara en dag där utanförskapet är som allra tydligast.

Jag sippade på mitt vatten och var först lite irriterad över att det inte alls gick bra att springa (idag heller). Jag kände redan från början att det skulle bli tungt att springa hela vägen. Jag slog undan de negativa tankarna och talade mig själv till rätta: jag gör det här för att det är roligt, för att det är skönt och härligt. Och så passade jag på att njuta av min halvmara istället. Njuta av solen som gassade, av att vara ute och röra på mig, och av grönskan och havet runt omkring. Och det spelade ingen roll om jag gick eller sprang, för framåt kom jag – och njöt av det gjorde jag!