Jag cyklar hela året och varje årstid har sin tjusning. Vinterns frasande från dubbdäcken som möter isen och det sliriga på nysnön. Mörkret och stjärnorna. Pannlampan och kylan. Höstens klara dagar med alla färger som är så fantastiskt fina. Stillheten och lugnet och syret. Vårens första rundor som alltid är lite kallare än man tänkt sig eftersom man längtar så väldigt. Och så sommaren. Med alla dofterna och med varma solstrålar mot bar hud.

Jag lämnade Stockholm imorse med siktet inställt på Åre men en mellanlandning i Hälsingland. Jag velade lite mellan min landsvägscykel och min cyclocross men valde crossen för att komma så långt bort från verkligheten som möjligt. Det landade en nyckelpiga på styret medan jag pumpade däcken lite senare när jag gick över svampig myrmark till en sjö surrade myggorna intill mig.

Däremellan cyklade jag kilometervis med fin grusväg mellan skog och åter skog. Böljande backar, rullgrus och potthål och sådant som jag faktiskt gillar på cykel. Det hade regnat några timmar tidigare så marken var mjuk och sugande och där i skogen lurade björnarna, det är jag alldeles säker på.

Hur som helst så såg jag inte björnar, men vet ni hur snabbt de springer eller? Jag råkade se en Youtube-film med en man som möter på björn i skogen och de är snabba. Jag skulle behöva en utförsbacke om jag skulle bli jagad av en (vilket man för övrigt extremt sällan blir, jag vet).