Det finns de instruktörer som gör att man som deltagare orkar lite mer. Och så finns där resten. I min värld är det de där instruktörerna som kan pusha mig lite extra som jag försöker träna för. Jag planerar runt deras pass. Lägger ofta rätt mycket av min planering kring dessa pass. Prioriterar. Väljer. Hyllar. Längtar.

Söndagar på Form bjuder på pass som skiljer sig från mängden. Easy line följt av spinning. Det finns easy line och spinning andra dagar också, men skillnaden kunde inte vara större.

Söndagarnas easy line-pass är grymt bra. Idag var även jag grymt bra. Easy line-passen består av ett gäng (9 stycken) hydraulikmaskiner och mellan varje maskin kör vi kondition (eller styrka). Hydraulikmaskinerna bygger inte särskilt mycket styrka – men de är rätt krävande rent konditionsmässigt. Vi kör dem supersnbbt!

Mellan maskinerna hoppade jag runt på brädor, gjorde upphopp, utfallssteg med hopp och en massa annat i plyometricsformat. Det sög i benen när jag stod i fri jägarposition och det sög i benen när jag gjorde benböj med hopp och det sög i benen när jag hoppade upp och ner på bräda i konstant benböjsställning. Det sög i benen hela tiden faktiskt.

Det är inte ofta som jag hoppar på en spinningcykel och känner mig oändligt trött redan från början. Idag uppmärksammade jag den känslan. Men – det finns de instruktörer som gör att man som deltagare orkar lite mer. Och så finns där resten. Idag orkade jag lite mer. Timman på cykeln gick snabbt och jag hade gasen i botten mest hela tiden.

När min träning var over and done with letade jag upp stretchingmaskinerna som jag alltid sneglat nyfiken på men aldrig velat prova. Jag tycker att det är jobbigt att stretcha själv så det blir sällan av i den mängd det borde bli av. Men med stretchingmaskinerna så behöver jag inte trycka och dra så mycket själv (vilket är anledningen till varför det inte blir av) utan jag kan koncentrera mig på att ligga still, andas och svära över hur stel jag är. Det finns hopp även för min stretching!