Det är ett år sedan jag sprang marathon. Två år sedan jag sprang en ultradistans i fjällen. Tre år sedan jag cyklade till à re. Sex år sedan jag körde 25 spinningpass på raken under ett dygns (+1 timma eftersom det blev vintertid) tränande för Rosa Bandet.
Och i år har jag inte gjort något alls som varit i närheten av det där ovan i träningsväg.
Det har inte riktigt funnits plats för utmaningar och prestationer i träningsväg. Jag har haft fullt upp med att prestera på andra håll. Jag går mot ett rekordår i Sara Rönne AB (det är inte vad aktiebolaget som jag fakturerar genom heter, men vad jag kallar det för eftersom det bygger på den jag är och det jag gör). Jag håller just nu på att tillsammans med grymma kollegor bygga upp ett härligt hotell (att få vara med och fatta besluten känns mäktigt). Jag producerar och presterar i så mycket som är utanför träningsskorna att det vore vansinne att spänna strängen ännu hårdare.
Det går inte att prestera i alla grenar samtidigt. Och ibland ska träningen vara ett andningshål för att optimera leverans på andra håll. Som i yrkeslivet till exempel.
Istället ska jag ägna årets två sista månader till att så sakteliga smyga igång 2017 års målsättningar. Tanken på att göra något stort och härligt lockar snart igen, jag känner det på mig! Pirret i magen när jag tänker på ett äventyr är härligt. Den mentala förberedelsen. Och själva resan i sig. Upplevelsedagen. Att känna sig stark och svag i omgångar men att greja det hela vägen bygger styrka och ödmjukhet i lager på lager.
Vad är det som pirrar i din mage? Vilket äventyr eller utmaning lockar dig?
Bilder från när jag sprang Jämtlandstriangeln på en dag tillsammans med min kompis Annika
