Jag kände mig lite trött i benen idag men det försvann till kvällen. Så passande – jag hade en straffrunda med Grabben inplanerad. Grabben behöver inte straffas, han har börjat med sin envisa löpbandsträning och har dessutom anmält intresse till Boston marathon, han var inkallad för att agera hare och peppcoach. Jag utnyttjar honom alldeles för dåligt för detta ändamål. Det beror mest på att han inte är så pigg på att följa med efersom jag ibland blir frustrerad på honom för att han säger fel saker. När jag är supertrött och har hälften av en distans kvar så kan han säga ”bra, nu är det hälften kvar” och då känns det som en evighet och så blir jag frustrerad. Det där har visserligen bara hänt 4 gånger på alla de rundor som vi sprungit ihop under de snart 4 år vi varit tillsammans, men Grabben uppfattar det som att det händer jämt…

Den nytvättade lila Craftjackan kändes rätt så tight när jag drog den på mig och jag vet inte om det är jag som expanderat eller om det är jackan som krympt i tvätten. Den har visserligen tvättats ett gäng gånger förut men tanken på att jag skulle ha expanderat tilltalar mig inte och jag vet att jag har otur när jag tvättar. För inte så länge sedan krympte jag Grabbens tröja från Lindeberg (det blir dyra engångsartiklar konstaterade Grabben torrt) och imorse upptäckte jag till min fasa att min sprillans nya röda sport-bh på något sätt hamnat i en vit tvätt. Jag vågade knappt hänga upp plaggen, än mindre säga något till Grabben, så det var med en oändlig suck av lättnad som jag konstaterade att inget vitt blivit rosa. Rosa är fint, men inte på hälften av kläderna i vår garderob…

Löpningen gick över förväntan. Antingen för att Grabben sprang med och coachade, eller för att det var mörkt. Jag springer alltid bäst i mörker. Vi började med 10 minuter långsam uppjogg, 10 minuter utanför bekvämlighetszon, 10 minuter på max och 10 minuter nedjogg. Jag upplevde det som väldigt kontrollerad löpning men när jag var klar fick jag skäll. Och det var berättigat. Jag släpper ju inte på den där kontrollen som ska ta mig från en puls på 90% av max till närmre max. Jag kan prata alldeles för snabbt efter 10 minuters maxlöpning och jag kan spurta alldeles för mycket de sista 2 minutrarna. Dessutom kan jag springa nedjoggen alldeles för enkelt. Jag gjorde inte mycket rätt detta passet alltså, ja enligt Grabben i alla fall… (men det känns bra i kroppen, i flåset och i benen och det är jag nöjd med)

Jag pustar ut över en häck på Sannarps tartanbana någon gång under sommaren. Jag kom nog högre i puls då än nu. Å andra sidan sprang jag kortare intervaller och vågade kanske mer?