Det bor en längtan inom mig. Den börjar krypa fram så smått. Tankar om jobbighet och mentala trösklar byts sakta ut mot en längtan efter att springa långt. Trötthet bor inte i den längtan. Trötthet finns inte som hinder.

Jag har en gel och en bar i min fotoväska. De ligger där när jag reser som en påminnelse om att äventyret väntar på mig. När som, var som.

Och jag har tittat ut en led för helgen. Nu är kanske inte dags att springa hela. Men nu är definitivt dags att springa en del av den.