Det finns trösklar och så finns det trösklar. Och jag har upplevt två av dem ikväll, fast den ena har jag redan glömt bort.

Tröskeln att resa mig från soffan och byta tröttmössan mot en annan mössa med reflexer var rätt hög men till slut kom jag iväg. Redan när jag hörde första tonerna av uppvärmningslåten hade jag glömt den där första tröskeln och det var dags för den andra; mjölksyratröskeln.

Jag hade planerat för långa intervaller strax under tröskeln. 2 stycken på 10 minuter. Det är mitt första längre intervallpass på länge, den senaste tiden har jag mest kört korta backintervaller.

Mina förberedelser var bokstavligt talat minutiösa och istället för att kolla klockan hela tiden hade jag gjort en spellista som stämde nästan exakt med intervall- och vilotiden.

Kvällen var kall och klar och jag hade vinterkläderna på. Plus reflexväst såklart. Och pulsklocka på armen. 174 slag visade den nästan konstant under intervallerna, vilket är min tröskelpuls – eller en bit under min tröskelpuls en dag då dagsformen är stark. Känslan från att ligga där runt tröskeln är kittlande. Inte bokstavligt just då och där, men nu efteråt. Det spritter i kroppen och jag känner mig liksom både pigg och trött. Men mest pigg. Som om kroppen är full med bus som hoppar och studsar i bomull. En himla härlig känsla alltså!

Nu får man gå och duscha med en lyxig och dyr duschcréme, eller hur! Det är jag värd.