Idag var det dags för yoga på riktigt. En riktig yogaklass – och inte bara 3 timmar yoga-workshop med prat emellan (vilket i och för sig är trevligt det med).

Oj oj

Jag vet inte vad det är som händer. I måndags var jag dödstrött mellan intervallerna men fortsatte. Igår var jag som i träningstrans och hela dagen såg jag fram emot marathonpasset på spinningen. Och imorse var jag supertrött och låg i sängen och funderade på om det verkligen, verkligen var värt att gå upp för ett tidigt yogapass och kom fram till att svaret var ja. (Boven i dramat var det dubbla avsnittet av American Idol som slutade efter midnatt, plus att jag efter det skulle massera grabbens söndersprungna ben så att han kan kuta sönder dem lite mer på Varvet på söndag. Resultatet blev att sänglampan släcktes några minuter före 02.00).

Visserligen var jag för morgonmedvetslös för att orka upp till 07.00-passet, men jag kom upp till det pass som gick några timmar senare (thank God för flextid på jobbet!). Vad som hänt vet jag inte, mer än att jag är ”on a roll” och att det faktiskt har blivit riktigt roligt att förvåna mig själv med hur min lathet slätas ut bit för bit (i alla fall just nu – så det är bäst att ta vara på det medan det varar).

Yoga

Yogan var lika bra idag som den var förra helgen. Skitjobbigt under de 90 minuter som vi kör, men oj oj så skönt efteråt. Den obligatoriskt megastora vattenflaska på nästan 2 liter som de flesta har med sig är helt tom i slutet av passet och den mängden vätska behövs. För det är verkligen svettigt. Men så skönt! Jag hoppas jag tycker så även i fortsättningen för jag har investerat i ett månadskort på du Calme (som studion heter) och därmed blivit av med en halv förmögenhet (något som jag hoppas få tillbaks i form av ökad smidighet och en massa annat hälsosamt för både kropp och själ. Nu låter jag som ett riktigt yogaflum…).