Det är något som händer när Rammstein/Du hast kombineras med spinningen på SATS i Halmstad. Det uppstår något magiskt. Något jag bara upplevt på de fantastiska spinningklasserna som Pia håller i på SATS Hötorget. Det bildas en gemenskap. En gemenskap som tuffar till gruppen och som får pulsen att stiga lite till. En gemenskap som får folk att våga tänja på gränserna. Och det är en häftig upplevelse. Då och där är man med i ett riktigt lag som kämpar tillsammans.
Under de 45 minuter när inte Rammstein spelades kom jag på mig själv med att tänka att spinning är som när man lekte i sandlådan när man var liten och byggde slott och vägar. Eller när man lekte med Barbie och hade barbiehus och princessklänningar och en rosa häst till henne. Eller när man lekte trafikstockning med små bilar. Det är som att vara i en låtsasvärld. Vi låtsas cykla uppför backar och låtsas cykla om folk och låtsas cykla i motvind och låtsas bli omcyklade och låtsas cykla lång raksträcka och låtsas cykla i mål. Ganska knäppt egentligen. Men så kommer Rammstein och så blir det bra. För det var aldrig såhär svettigt när jag lekte trafikstockning och ritade stadskartor. Jag fick aldrig sådana här adrenalinkickar. Spinning är en mycket bra låtsasvärld som man kan stiga in i lite nu och då. Där man kan vara någon annanstans för en stund. I en egen värld liksom. Fast i min spinningvärld finns inga rosa barbiehästar eller sandslott. Men där finns många backar. Och branta är de också. Och när man cyklar uppför det där branta berget dånar Du hast ut över vidderna. Det är en jäkligt bra värld!