Ett par skor stod och väntade på mig igår när jag kom hem. Svarta! Det hör till ovanligheterna att jag köper svart. Med glänsande finish och rosa detaljer låg de och såg snygga ut i en skokartong från Adidas. Ett par Feather 2!
Jag gillar Feather 1 otroligt mycket och har hört mycket bra om Feather 2. Av folk som nog aldrig har sprungit i Feather 1 – men som jag gissar också skulle gilla Adidas Aegis. För det var precis den känslan jag fick från 2:an – att det här var ingen Feather utan en Aegis! Och med det sagt så slog det inga gnistor under min sena runda runt Riddarfjärden.
Adidas Feather är en lätt sko. Men man ska inte förväxla den med att vara en barfotasko för det är det inte. Det är en lätt sko som är snabb (uppför Västerbron hann jag ifatt en cyklist!) och den lockar till intervaller på ett annat sätt än t.ex. Nike Free. Men för mig som landar någonstans på mellanfoten är känslan stel i ögonblicket när sulan landar. Jag sprang längs Norr Mälarstrand och kände mig lite stum i höger vad. Gick en sväng och skakade ut benen och fortsatte springa och det blev bättre. Men förälskelse vid första ögonkastet? Nej. Snygga i skohyllan? Ja.