Så fick jag min traillöpning med pannlampa till slut. Knappt hade jag landat i hemmastugan i Åre förrän jag hade halva väskinnehållet på golvet i min ivriga jakt efter rätt kläder. Åre bjöd på kvällsol medan jag släpade väskor från station till huset. Det var fortfarande ljust när jag gav mig iväg med stavar i händerna och med en gigantisk skidbacke framför ögonen.

Den som är ute om kvällarna just nu vet att det blir mörkt fort. Så också i Åre. När jag stegade uppför Gästrappet kunde jag se de grässtrån och småbuskar jag plöjde under fötterna. Fårorna för smältvattnet var tydliga och jag kunde se mönster från downhillhjul. På toppen av Gästrappet där Olympiafiket står tryggt placerat hade det blivit mörkt. Och mörkare blev det trots att pannlampan från Silva satt stadigt i pannan. Ljuset blev flackare. Fladdrigare. Och snart syntes inget alls. Då kom jag på att det nog hade varit en bra idé att ladda lampan någon gång…

Uppför Gästrappet finns det små stigar här och var. Nedför Gästrappet, mot Bräcke är det breda trygga vägar av packat grus. Jag tog mig an en sådan och joggade utför berget i serpentinspår. Även om solen gått ner var himlen fortfarande rätt så ljus vilket ledde mig rätt hela vägen ner. Här och var tog jag hjälp av mobiltelefonen med ljus när vägen övergick till gravel och fåror. Det är dumt att vricka fötterna för att huvudet är dumt, liksom.

En timme efter att jag satte av på äventyr var jag hemma igen med lungorna fulla av ansträngning och benen lika fulla av spring. Batteriet till pannlampan är däremot tomt och ska laddas till nästa kvällstrail vilket kommer bli snart. Det är fantastiskt med äventyr. Mer sådant i min vardag tack!

Mina favoritvintertights från Craft. Lager 2-tröja från Craft. Vantar från Hestra. Bästa terrängskorna från X-talon.

Pannlampa från Silva

Åreskutan i skymning