Jag laddar för backintervaller. Räds lite att jag springer dem utan min bästa coach. Han är verkligen guld värd. Vet precis vad jag går igång på: vad som får mig att fortsätta och vad som får mig att stanna.

Det värsta jag vet med en coach är när någon springer framför mig. Sådär ett retligt halvt steg före. Jag blir less. Skiter i det. Stannar. Vanligtvis är ju själva tanken med en ”hare” att den ska ligga lite framför. Min bästa ”hare” ligger ett halv steg efter. Det är då jag känner mig stark. Det är då känslan tar mig vidare.

Jag springer dåligt i grupp. Känner inte alls peppen. Delar faktiskt inte träningsglädjen. Det är sällan, i stort sett aldrig, som jag presterat bra i grupp. Jag tränar bäst på egen hand tillsammans med någon som ligger steget bakom – eller i en liten tight skara med några utvalda få.

Ibland tappar jag all kraft, energi och ork när jag hör ett ensamt litet fel ord. När jag är trött och hör ”halva intervallen kvar” vill jag helst fälla krokben på den där coachen som springer bakom. Jag hade mycket hellre önskat att personen sagt ”du har gjort mer än halva intervallen”. Det landar annorlunda hos mig när jag är trött och inte tror att jag orkar.

Det där med coachande är finlir med fingertoppskänsla. Ja, om man nu ska ha en coach som är värd namnet. Min bästa coach är Grabben. Han är alldeles snart coach även på pappret (vad han aldrig talat om är att han redan för många år sedan skrev träningsprogram till de som tjatade sig till det). Det är kul att se hur han redan träffat flera personer som är intresserade av det han gör – och hur han gör det.

Jag bad om hans barskaste uppsyn…