Jag tror att det finns en mening med det mesta som händer oss. På ett eller annat sätt. Som idag. Jag var på Sportlife 75 minuter innan min klass skulle börja och visste inte riktigt vad jag skulle göra av tiden. Jag ringde några samtal. Jag började äta en banan. Jag tänkte jag skulle lyssna igenom min musik. Men… var fan var min skiva? J.ä.v.l.a.r! Den låg inte i väskan! Paniken bredde långsamt ut sig som en tung blöt filt. Jag fick tag på en taxi fort som tusan och undrade tyst om jag skulle hinna från Östermalm till Kungsholmen för att hämta mina skivor som låg i mitt datorfodral och tillbaka till Östermalm igen på typ 30-40 minuter. Då skulle jag fortfarande ha 15 minuters marginal till klassen! Taxichaffisen var lugn och sansad. Vi pratade cykel och han körde prickfritt. Jag var tillbaka på Östermalm på 32 minuter och 450 spänn senare och hade inte ens andan i halsen. Det fanns ett skäl, bestämt av någon eller något, till varför jag var på gymmet så lång tid innan min klass. Det var ju för att jag skulle hinna åka taxi!

När jag klev ur taxin var jag fortfarande ute i god tid och kunde pyssla med än det ena och än det andra och fundera på hur det var musikspelaren funkade nu igen. Det finns ju så många vred att vrida på…