Jag sörjer min (den är egentligen Grabbens…) lilla smidiga kompaktkamera. Vi har klarat oss genom många regnskurar under de senaste åren. Ibland springandes och nu på senare tid – cyklandes. Dagens 4 timmar långa cykelrunda på Ekerö var droppen som letade sig in genom plasten. Den dog. Tack för allt – du är saknad!

Mina hundralappar som jag hade i cykelväskan blev också dyblöta. Men pengar klarar sig alltid. Blöta cykelkläder med. Jag och Karin också. Vi brydde oss inte särskilt mycket om regnet när vi körde – det var mest när vi satt på hippiefiket Rosenhill som vi huttrade under en varsin filt. När vi stack iväg igen så dröjde det inte länge innan vi var varma. Karin tyckte till och med hon såg solen efter det men jag vet inte jag…

Milen sitter fint i benen. Jag har fixat växlarna (tack Karin!) på Ducatin så nu är vi kompis på riktigt. Jag älskar landsvägscykling!

Rosenhill, Ekerö. Här åt jag en fantastisk sallad i pitabröd, tillsammans med fetaost och valnötter.