Jag har gått och varit nervös hela morgonen inför dagens crossfitpass. Jag känner aldrig så inför spinning, trots att det är jobbigt. Men så fort det ska presteras och dras runt på den egna kroppen blir jag nervös. Jag har ju en del kilon att dra runt på så då blir jag helt plötsligt väldigt svag. Armhävningar med upphopp till exempel, tar kål på mig illa kvickt!

Crossfit är en typ av träning som känns behaglig i början, men som snart övergår i en svettorgie och ändlöst många övningar som aldrig tar slut och en hög puls som ska vara hög länge, länge. Vi körde 5 stationer (benböj+hopp på bräda, bicepscurls+axelpress, armhävningar, explosiva utfallssteg, armhävningar med upphopp) och först 15 reps på alla sedan jogg tillbaks till första stationen och 12 reps på alla, jogg tillbaks och 10 reps på alla, jogg tillbaks och 8 reps, 6 reps och sedan – äntligen – lite vila! Efter det körde vi 10 armhävningar, sprintrush i salen, 9 armhävningar, rush, 8 armhävningar och så vidare – ända ner till 1 armhävning.

Idag var det inte hjärtat som tog slut. Det var benen. Det märks tydligt att jag inte är återställd från vare sig benstyrkan i fredags eller marathonlångpasset i söndags. Det knöt sig i rumpan. Baksida lår stramade och framsida lår, som jag inte känt mycket av alls, strejkade och envisades med att bli fulla med mjölksyra redan från första ronden. Med sådana ben blev passet jobbigt! Jag låg mestadels runt 85% av max med en endaste liten ynka maxpulstopp på 92%. Hjärtat hade mer kapacitet, men inte benen.

Naivt nöjd – men nervös – före passet.

Trött, slut, utpumpad. Men fortfarande lika jäkla nöjd efter passet!