Jag har morgondejtat igen. Upp 05.36 för morgonjogg. Hej och hå och jäklar vad segt det kändes i benen. Det kändes som om Kungsholms Strand aldrig skulle ta slut. De dryga 30 minuter vi sprang kändes som forever. Fast det var ju trevligt såklart – även om jag just den här morgonen hade tyckt att det var mysigare att umgås över en latte (med någon slags ickemjölk…) under själva morgonjoggandet. Fast efteråt var jag såklart nöjd – som alltid. Ju jobbigare det känns inför eller under ett pass desto mer nöjd är man efteråt!

Under morgonen hemsöktes jag av den otrevliga känslan som undrade hur kul det är just nu egentligen. Alltså inte själva morgonjoggandet utan hela alltihopa. Livet liksom! Sådär känner jag ibland och det är lika hopplöst varje gång. Det är som om huvudet glömt bort allt roligt jag gör och som det är inställt på att jag måste ha semester för att leva. Så är det verkligen inte och det är jag den första att skriva under på. Det är därför jag tycker det är så viktigt att vardagen berikas med sådant som gör mig glad – inte av sådant om går under kategorin ”måsten”. Men det är väl kanske bara att acceptera att ibland har jag kanske inte down days men däremot down moments där jag är lite för dum att helt enkelt förstå.

Kungsholms Strand