Jag brukar hylla instruktörs-Pia till skyarna, men hon har tuff konkurrens!

Terese!

Jag har sagt det förut. Det är skillnad på instruktörer och instruktörer. Det är de som gör skillnad på klassen helt enkelt. Jag fullkomligt älskar Pias spinningklasser men hon har tuff konkurrens – i form av VR-Tess som snart gör konventdebut på Nike. Och det med all rätt!

Jag minns särskilt ett av VR-Tess upplägg som hon körde för länge sen. Jag tror det var på SATS Stureplan. Vi körde tre ”loopar” med intervaller följt av backe. Idag körde hon ett liknande upplägg: fem 40-sekundersintervaller med 20 sekunders vila följt av 11 minuter lång backe. Och så samma grej igen, fast kortare backe. Och till sist 3 intervaller – följt av backe och målgång. Fy fasen vad bra det var! Och skitbra musik!

Tummen upp till VR-Tess!

I takt med att pulsen steg försvann mina grubblerier och när jag i den längsta backen, som totalt var 11 minuter lång, stod och trampade i 90% av maxpuls i minut efter minut efter minut efter minut efter minut efter minut (ja, hela 6 minuter!) så var alla problem som bortblåsta. Eller bortspinnade. Det ÄR märkligt det där hur pulstopparna sätter sprätt på hjärnan. Från att ha gått och känt mig ganska misslyckad och redo för en stor jäkla time out från allt (jag är i jäkligt stort behov av semester), så blev jag medveten om hur jäkla bra jag är. Och stark.

90% av maxpuls blev min högsta pulsnotering för klassen. Men jag snittade ändå på 80%. Det var i backarna de absolut pulstopparna kom. Benen var inte lika redo för intervallerna. Därför bestämde jag mig för att köra just benträning efter spinningen. Det blev 100 reps benböj mot pilatesboll (landade på 75% av max i puls där…) och 100 reps i benmaskinen och 60 tåhävningarna. Sen kände jag mig nöjd. Jäkligt nöjd.>