Man kan ju tro att det inte ska hända så mycket klockan 5.30 på morgonen. Men det gör det.

Blod, halt och tårar

Jag var alldeles för fast i Biggest Loser igår för att lägga mig i tid. Och när jag väl släckte lampan kunde jag inte sova. Att ligga och tänka ”sov, sov, sov” funkar inte lika bra som när jag springer intervaller och upprepar mantrat ”spring, spring, spring” för mig själv.

Jag gick ändå upp 5.20. Väckte hunden Trixa och gick ut. Snön och isen från igår hade smält undan och det var mörkt. Och tyst. Men när jag gått några hundra meter hör jag ett högt ljud, som ett konstigt skrik eller konstigt skall. Och så ser jag hur en blå pick up åker långsamt, långsamt på vägen där framme. Och så vänder den. Och åker lika långsamt åt andra hållet. Och så försvinner den. Just då är jag på väg in i ett skogsparti och jag som utvecklat en mörkrädsla av högre rang förväntar mig att bli överfallen av både lodjur, björnar och psykfall.

Men jag träffar inte på någon. Jo, en taxi kom susandes förbi. Men inget annat. Inte ens en endaste morgonjoggare. Vilka slöfockar alla är.

Jag och Trixa powerwalkar ganska hurtigt och småpratar med varandra… eller, det är väl mest jag som sköter snacket, och ska gå nedför en brant nedförsbacke då marken brister. I alla fall känns det så. I verkligheten är det jag som halkar på både is och grus, trillar och slår i knän och skrapar handlfator. Trixa är snabb på att trösta men det gör ändå ont i knät. När jag hittat en gatulampa ser jag att det blöder. Inte så att det forsar, men det gör sådär ont när skinnet liksom skrapats bort och det trycker och pulserar och svider. Så vi går hem istället för att fortsätta, och landar på 35 minuters powerwalk istället för 60. Och jag konstaterar att det här nog inte är min vecka. Fast kanske är det som kollegan sa – nu kan det bara bli bättre.>