När det är fint och väder brukar jag och Grabben sticka till Lidingö och springa den klassiska milen. Eller, brukar och brukar. Vi har nog aldrig varit där och sprungit när det varit dåligt väder i alla fall. En gång sprang vi där en midsommareftermiddag till exempel, när solen sken och barnen dansade små grodor. Så jag har bra minnen från den slingan. Det är en superfin sträcka att springa – men det är sjukt många jävliga backar. Abborrbacken vet man ju om, så den är man förberedd på – men den där Karins backe som ligger 2 kilometer från ”mål” är värre. Då är man trött. Då vill man inte ha en sjuhelsikes backe. När man väl kommit upp för backen vill man bara bli av med de där sista 2 kilometrarna men de är evighetslånga.

Jag sket i backutmaningarna idag och gick uppför både Abborrbacken och Karins backe för att spara benen till resterande mil. Det fanns fler backar att bita ihop i – och det gjorde jag medan löparhunden och Grabben lättsamt trippade förbi. Fast på slutet hängde hennes tunga mer än halvvägs ut genom munnen och hon verkade lite sliten. Vi är 2 som kommer sova gott inatt.