Jag åt frukost med en förebild imorse. En förebild på alla sätt – dessutom äter hon föredömligt. Och det där med att äta föredömligt vill jag med. Typ såhär. Som ni ser så syftar jag inte på att äta ”lite” – utan att äta för att tanka energi som sedan kan användas. Muffins är inget effektivt bränsle. Inte Ben & Jerry’s heller. Och för mig är inte pasta det, till exempel. Jag tjuvkikade lite på vad Mia lade på tallriken och jämförde med vad jag själv plockade på mig.

Jag var nog lite mer generös med grönsakerna än jag brukar. Jag ville ju imponera lite. Ett gäng cocktailtomater, röd paprika och gurkbitar fick fylla tallriken tillsammans med skramlade ägg, keso, tonfiskröra och en bit brie. Brieosten var väl det mest omaka i det sällskapet men fett fyller en funktion och ska inte mobbas ut.  I en annan skål hade jag yoghurt med frukt, nötter och pumpakärnor och kanel. Det hade Mia med.

I ett annat samtal i en bil fram och tillbaka till ett stall ute på storstadslandsbygden med den här fina tjejen pratade vi om vad det är vi gör bara för vår egen skull. Mycket av det vi tror att vi gör för oss själva, gör vi lite grand för något annat syfte också. För att visa att vi är duktiga, stilla ett samvete eller för att det är en ”måste-grej”.

Jag skulle vilja göra mat till en sådan där grej jag verkligen gör för mig själv. För att liksom ge till mig själv – ett slags unnande av en helt annan karaktär än det man vanligen menar. Och visst, det kan ju funka med Marabou och McDonalds. Gott? Javisst. Men – inte särskilt snällt mot kroppen. Och då gör man det heller inte för hela sig själv. Så som jag uppfattar Mias matfilosofi (jag vet, jag är Miatjatig men jag kan inte låta bli) så är det för att äta för kroppens skull och för att den ska fungera.

Hjärnan, boven i matdramat, är också en del av kroppen och mer matkomplex än man kan tro. Det är inte för att vi är dåliga människor med taskig självdisciplin som vi tycker att en hamburgare låter godare än en sallad. Det är substanser i hjärnan som styr och det där är en hel vetenskap som man kan läsa i en förenklad men mycket intressant version av i böcker.

Jag vill inte utesluta sådant som hjärnan gillar. Jag vill fylla på med bra mat som är snäll mot mig, mot djur och mot natur. Fett, protein och kolhydrater – men på ett bra sätt som gagnar min kropp. Det är den jag vill äta för. Mig själv: själ och hjärta. En chokladfondant nu och då är tillåtet – men det ska vara av bra kvalitet och bra råvaror. Det känns minst lika viktigt som att en måltid har optimal sammansättning. Nu när det inte alltid är så självklart så måste jag påminna mig om det ofta – tills det blir det naturliga valet. Innan jag stoppar något i munnen vill jag veta var det kommer från och vad det innehåller för att säkerställa att det gör gott för min kropp. Det är just detta som jag åsyftar i min utmaning med att göra bra matval.

Mias frukost högst upp. Min frukost längst ner.

(…jag missade groddarna!)