Långpass betyder långt inlägg, bara så ni vet.

Jag hade som mål att springa minst en halvmara idag men Grabben tyckte det var oklokt. Innerst inne vet jag att jag inte har sprungit så mycket (efter mitt uppehåll) som det känns att jag har sprungit – men jag vet också att det jag tappat är inte orken att springa länge utan orken att springa i högt tempo. Jag kom igång med löpningen sent i höstas och har sedan december och fram tills nu sprungit 13 pass. 13! Det är typ 1 löppass i veckan sedan come backen vilket är otroligt blygsamt för att kalla mig löpare… Mitt löpuppehöll höll i sig från slutet av juni fram tills december och berodde på en ilsken häl som ironiskt nog var resultatet av för mycket bilkörning. Jo, jag vågar nog påstå att det är så. Jag får nämligen ont när jag kör långa sträckor bil nu också…

Grabben tyckte inte att en halvmara idag var någon bra idé. Det är alltid mycket lättare att vara realistisk inför någon annans träning än sin egen och han tyckte att det var bättre att springa 16km och fullfölja än att springa en halvmara och kanske inte orka. Förnuftigt, ja visst. Men jag visste något han inte visste. Jag visste att jag kunde springa en halvmara – och lite till. Och jag behövde göra det för att än en gång besegra tanken om 11 mil i Skåne.

Medan jag pysslar med annat om dagarna ägnar mitt undermedvetna mycket tid åt det där Skåneäventyret. Att springa ultra sitter inte i benen. Det sitter i huvudet. Att besegra distansen är ett måste för att kunna springa den. Jag tror inte MarathonMia grejat sina 26 mil om hon inte trott att det gick. Jag hade inte anmält mig till Skåne om jag inte trott att jag klarat det. Att springa ultra är inte någon högintensiv aktivitet med mjölksyra i knäskålarna och blodsmak i munnen. Det är lågintensivt nötande som de flesta grejar. En typisk ultralöpare på motionärsnivå går i uppförsbackarna till exempel! Men en typisk ultralöpare vågar också tro på sig själv och sin fysiska förmåga – tyvärr hör det till ovanligheterna.

Jag spände ribban när solen gick ner. På Karlaplan var människor på väg hem från sina latteäventyr och jag styrde fötterna nedför Narvavägen mot Strandvägen. Här låg isen kvar och turisterna gick 7 man i bredd. Det är inte godtagbart ens om man är hur rik som helst och från Ryssland. Jag kryssade förbi och pinnade på, lite besvärad av att det fortfarande var så mycket folk ute. Jag väntade på mörkret.

När det väl vänder så vänder det snabbt. Knappt han jag komma förbi Grand Hotel innan det börjat skymma ordentligt. Jag hamnade i vägen för turisternas fotoblixtar men tänkte att jag i alla fall inte gjorde slut på deras film. Jag sprang förbi Slottet och tyckte att det inte kändes så himla bra i benen ändå. Tanken att jag kanske skulle korta rundan flög förbi mitt medvetande men jag puttade bort den, otroligt medveten om att jag har starkt pannben inför sådana här typer av pass men att jag måste stärka upp det under passets gång. Jag skulle minsann springa så som det var tänkt. Men jag tillät mig någon minuts gåpaus varje halvtimme – precis så som jag kommer lägga upp det i Skåne.

Det som kändes mest jobbigt inför kvällens runda var att springa längs med kajen där Finlandsfärjorna ligger. Det blåser alltid motvind där och det är en allmänt seg sträcka. Jag tänkte att om jag bara klarade mig till Londonviadukten så skulle det värsta vara över. Efter det skulle det bli enkelt för då var det bara nedförsbacke till vattnet och löpning längs Hammarby Sjöstad, Eriksdalsbadet, Tanto och Söder Mälarstrand kvar och sedan skulle jag vara hemma. Mentalt alltså. I verkligheten skulle jag springa Norr Mälarstrand, korsa Fridhemsplan, springa mot Odenplan och sedan ta höger in på Birger Jarlsgatan och springa hela Karlavägen också. Men det sista kändes så kort så det räknade jag inte med. Jag tänkte att det gällde att tänka smart så att pannbenet skulle hänga med. Det var viktigt att dela upp rundan i korta etapper så att jag behöll kontrollen över motivationen.

Den första seghetskänslan kom när jag passerat Eriksdalsbadet. Jag såg tågbron långt där borta och tänkte på hur långt det var. Och när det känns långt, ja då är det automatiskt också jobbigt. Innan jag hann gräva ner mig i den negativa tankespiralen blev jag medveten om den – och då kunde jag också göra något åt den. Jag ägnade tankarna åt min förebild och upprepade hennes namn hela tiden och helt plötsligt hade jag passerat både Tanto och Hornstull och var på Söder Mälarstrand. Känslan var precis som när man somnar i en bil och vaknar upp flera mil senare och inte fattar någonting.

Att springa långt är som att åka berg och dalbana och på Söder Mälarstrand började jag känna mig tom på energi. Den enda resursen jag hade med var mitt kreditkort men det kändes onödigt att använda. Och jag tänkte att 22 km var ju inte så långt. Det borde man kunna klara utan påfyllning – det brukar jag ju göra. Den här typen av strategi kanske inte är den allra bästa men jag vill inte heller förstöra min förbränning med att trycka i mig onödig energi. Jag var ju bara ute på träningspass. På en race day är det viktigare att hålla hela vägen och då tar jag med mig Pucko.

Söder Mälarstrand kändes rätt kort ikväll och det var skönt. I vanliga fall är Söder Mälarstrand never ending. Jag pinnade på med korta steg och tänkte på massor men inget jag minns såhär i efterhand. Eller jo, jag minns att jag tittade över mot Norr Mälarstrand och funderade på om vi kanske skulle köpa en lägenhet där ändå. Men när jag väl kom över till Norr Mälarstrand tyckte jag att det såg tråkigt och fullparkerat ut. Här började benen bli trötta och jag kände att jag hade tappat tekniken. Det var mörkt och tyst runt omkring mig och jag hade börjat frysa.

Fridhemsplan var livligt och jag anslöt mig till leden och gick en sväng – tills jag kom till St Eriksbron för då blev det tomt på människor igen och jag kunde pinna på utan att bli utstirrad. Men det blev en ny paus vid nästa folksamling på Odenplan och egentligen hela Odengatan ner till Birger Jarlsgatan. Jag kände mig lite trött utan att någon direkt varningslampa blinkade men piggheten i kroppen hade nog varit en annan med lite energipåfyllning i kroppen. Däremot kände jag hur stelheten kom som ett brev på posten när jag gick långa stunder – framförallt i vristerna. Att springa långa pass är viktigt för att vänja alla senor och ligament och inte bara för den allmänna ”orken”.

Jag sprang hem den sista biten och stretchade en snabbis i trappuppgången. Otroligt nöjd med att ha grejat distansen (nästan 23 km) och med ny tillförsikt mot Skåneresan. I min hjärna är 55 km fortfarande detsamma som 2 halvmaror och det är en baggis. Det är bara dubbelt så mycket vad jag sprang idag – upprepat på 2 dagar.