Klockan 08.45 söndagen den 28 september 2008, gick det upp för mig vad jag verkligen står för.

Mitt statement

Man kan lukta sig till en marathonstart. Doften av förväntan gÃ¥r inte att ta miste pÃ¥. Det handlar inte om att det luktar svett. Det doftar nÃ¥got annat. Förväntan, spänning – och en blandning av diverse salvor.

Det var häftigt att stå längs med startstäckan i Berlin. Först var det bara tyst och öde och sedan small det till och det blev stor anstormning.

Men det var ändå inte det som var häftigast.

15 minuter före löparna, startade de som Ã¥kte ”handcykel” eller rullstol. De som kämpade sig fram 42 kilometer med skador pÃ¥ ben och underkropp, eller ibland utan ben och underkropp. För mig utgjorde dessa tävlanden allt jag stÃ¥r för i min träning. Det kändes bisarrt att stÃ¥ och klänga pÃ¥ ett staket i morgonkylan med tÃ¥rar i ögonen. Jag är ingen mes. GrÃ¥ter inte när folk dör pÃ¥ TV. Men denna marathonstart var nÃ¥got helt annat.

Det handlar inte om att jag tycker synd om de som inte kan gÃ¥ eller springa. Det handlar bara om att alla kan. Att inte ge upp sitt eget läge. Och att de som startar ett marathon trots handikapp förstÃ¥tt det – och just dÃ¥, just här, levde efter den devisen. De ÄR vad jag stÃ¥r för. Att se det i verkligheten gjorde ett enormt intryck. NÃ¥got som fastnade pÃ¥ näthinnen. Det gjorde inte Haile Gebrselassies nya världsrekord – även om det ocksÃ¥ är imponerande.

Eliten på hjul gick i mål efter dryga timmen. På min åskådarplats vid 39 kilometer kom det deltagare på hjul även tre timmar efter start. Vanliga människor som förstått att alla faktiskt kan. Vanliga människor som förstått att det går. Vanliga människor som vill.>