Man måste bestämma sig om man ska göra sig av med en ovana.

Jag har bestämt mig

Jag har ofta min telefonväckarklocka inställd på 06.00. Det händer i stort sett aldrig att jag går upp då. Eller ens 06.05. Eller 06.10. Eller 06.15 eller 06.20 eller 06.30. Kanske, kanske 06.45. Jag snoozar i en evighet och mina morgonträningsplaner omprioriteras hej vilt där i ingemansland mellan sömn och vaket tillstånd.

Har man hÃ¥llt pÃ¥ sÃ¥här väldigt länge är det svÃ¥rt att komma tillbaka. Man har vant sig vid att det ”inte gÃ¥r” att gÃ¥ upp sÃ¥ tidigt. Det är en lÃ¥ng väg tillbaka. Den börjar med att man mÃ¥ste bestämma sig.

Imorse stod klockan på 05.20. Imorse gick jag upp 05.20. Det kändes till och med ganska smärtfritt att gå upp. Ändå somnade jag 23.40 kvällen före.

Men jag hade bestämt mig. Det är den definitiva skillnaden av att ha bestämt sig som gör skillnaden. För om man velar fram och tillbaka och inte har fokus på att fullfölja till 110%, då öppnar man dörren för alla de där omprioriteringarna som knuffas och vill in.

Jag tog med mig Trixa ut i morgonmörkret och gick runt Svartviksringen. Det är helt klart en av de mer fascinerande gatorna i Saltsjöbaden. Stora hus pÃ¥ nära hÃ¥ll och man har nästan insyn ända in i diskhon. En ensam fÃ¥gel kraxade gällt och jag kände mig pÃ¥tagligt trött i benen frÃ¥n gÃ¥rdagens spinning – trots att träningsveckan knappt börjat.>