Det går framåt.

Snabbdistans i folkvimmel

Idag har jag varit i stan och provat jeans. Jag har provat jäkligt många jeans. Inte ett enda par passade. Så jag åkte och köpte 10 kräftor för drygt 200 spänn och sedan åkte jag hem och sprang istället. Det där med jeansen gör mig inte så deprimerad. Jag är van. Och nej, jag är inte lika bitter som jag låter.

Snabbdistansen gick snabbare än den kändes, trots att jag fortfarande har träningsvärk i rumpan sedan megabenträningspasset i tisdags. Hela sträckan från Tantolunden till Skanstull var smockad med människor och rullatorer och vid Eriksdalsbadet var det festival. I uppförsbacken till Ringvägen bredde folkmassan ut sig och att springa en backrusch upp var bara att glömma.

Jag tog det rätt så lugnt sista biten hem. Det var ganska blåsigt ute och jag kände hur det ilade och isade från sidan av halsen en bit ner på axeln. Ändå stannade klockan på personbästa när jag stannade vid Zinkengrillen. 29 minuter på 5500 meter. Det går framåt.

(Ni som undrar om jag trötsäter kräftor har fel. De ska ätas ikväll i goda vänners lag tillsammans med en flaska 6950.)>