Så sa instruktören inför avslappningen på bikramyogan ikväll. Det är helt klart det bästa med yoga och det känns skönt att liksom få det bekräftat.

Annars var det 90 otroligt jobbiga minutrar. Jag var lite starkare än igår morse, men det gjorde allt dubbelt så jobbigt. Värmen var inte längre skön utan outhärdlig och när de stående positionerna var slut ville jag bara att allt skulle vara över. Men det var det såklart inte.

I de liggande positionerna är det ett himla hattande och vändande. Från att göra en position på mage till att vända sig på rygg och ha fötterna där man nyss hade huvudet i en viloposition. Man vilar mellan varje position, typ som hunden i ashtanga. Men där är det ett rytmiskt flöde i alla fall. Hur tänkte Bikram egentligen?

När man går upp från vilopositionen ska man ha händerna över huvudet och snabbt trycka sig upp med raka ben. Helst med magen antar jag? Men det är svårt att jobba med rätt muskler. Bara för att man kan göra det betyder inte det att man jobbar med rätt muskler. Min misstanke är att jag jobbar med höftmusklerna. Just. De. Musklerna. Jag. Inte. Ska. Använda. Så det blev lite ångest över varje gång vi skulle lägga oss i viloposition…