Det vackraste jag vet är hösten när den strÃ¥lar. Löpningen runt Åreskutan frÃ¥n förra september finns fortfarande färskt i minnet. Eftermiddagens timme pÃ¥ Galgberget läggs till samma minneshög. Löven skiftade i gult och rött och var av ett helt annat slag än de nere i stan. Bokskogar är magiska Ã¥ret om – men det är nÃ¥got särskilt om hösten.

Medan jag powerwalkade en 5-kilometrare med mina bungy pumpstavar sprang Grabben en mil. Jag lät som en knallpulverpistol eftersom skydden frÃ¥n stavarnas dubbar (som är bra att ha när det är snö och is) slitits ut…

För hälsenans skull skulle jag kunna börja springa lite mer – men nu är det ju ryggen som brÃ¥kar istället. När jag springer, eller hoppar alltför mycket, sÃ¥ känns det som om kotorna i ryggen trycks ihop, liksom staplas pÃ¥ varandra pÃ¥ ett komprimerat sätt. Det gör inte ont – men det känns ju inte bra heller. Jag borde gÃ¥ till ”nÃ¥gon” och kolla upp detta, men jag vet inte vem denna ”nÃ¥gon” skulle kunna vara…