Eftersom jag bara sprungit rundor runt 5-8 km sedan jag började springa efter min operation har jag gått och otåligt väntat på en längre utmaning. Idag tog jag den: Näbbkexleden i Bollnäs med start vid Bolleberget. Runt 16 km som blev någon kilometer till innan jag kände mig klar med långpasset. Stig, skog och evig grusväg.
Jag känner mig alltid stark när jag springer stig, oavsett om det går uppför eller nerför. Därför var jag lite förvånad när jag googlade åsikter om Näbbkexleden på internet och många uttrycker att det är jobbigt eftersom det går uppför. Jag minns inte de backarna. Däremot minns jag evighetsgrusvägarna på slutet. De är bara några kilometer men känns som några mil. Det var gassande varmt och jag tänkte mest på att dricka lemonad.
Det är svårt att tänka sig att jag opererades för tre månader sedan och för två månader sedan åkte jag på hike till England. För en månad sedan stoltserade jag med att kunna göra hopp på stranden i Lofoten och idag sprang jag 16 km utan att ens bli trött. Om en månad beger jag mig till nordligaste Sverige tillsammans med Annika för att ta oss an 11 mil på Kungsleden.
Näbbkex förresten, visst är det ett lustigt namn? Leden är välskyltad förutom på något ställe där jag funderade på om jag vikt av åt rätt håll men följ magkänslan så blir det rätt. På ett annat ställe blev jag jagad av några arga getingar som surrade omkring mig men mest av allt var jag och mitt springsällskap Hazel alldeles ensam. Sträckan runt 6-10 km minns jag som allra finast med perfekt Hälsingeskog att springa genom. Så hade det gärna fått vara hur länge som helst!
Bilder från ett annat ställe i Hälsingland. Med lika mycket grusväg.
