Jag började min söndagsmorgon med yoga som en inre omfamning till min kropp eftersom jag skulle tillbringa hela dagen i bil. Yoga har alltid varit ett love-hate relationship för mig. Jag har yogat mycket men oregelbundet. Jag har gått Ashtangakurs, jag har haft medlemskap på Bikramstudio, jag har varit på yogaresor och jag har provat på Kundalini och en del annat.

Yoga är fantastiskt och mjukt och värmande – men yoga är också ärligt, naket och avslöjande. Med min strulande rygg har jag alltid tyckt att solhälsningarna varit den mentalt jobbigaste delen av yogan eftersom det varit obekvämt. Inte obekvämt på det sätt att man kan träna sig till mer bekväma solhälsningar – utan som att min kropp protesterat i det tysta. Det har helt enkelt inte klickat.

Därför erkänner jag att jag suckade lite inombords när Therése avslutade söndagens sköna yin- och flowklass med just solhälsningar. Därför blev jag också så förvånad och kärleksvarm när kroppen faktiskt myste sig igenom flödet.

Vilken skillnad det är att yoga med en kropp som inte behöver kompensera för en skada och hela tiden förhålla sig till den! Känslan efteråt var att jag ville gå ut och flytta ett berg. Men jag körde 55 mil till Öregrund istället – som vanligt med bilen fullpackad med diverse saker eftersom jag inte riktigt vet vad livet bjuder på.