Jag var ensam på fjället ikväll. Regnmolnen låg tunga över byn och de få människor som är här just nu höll sig inne. Förutom jag. Jag hade ju min frukosttopp att ta mig upp till. I ensamt majestät rullade min bil uppför berget till Ullådalen där allting som är bra börjar vid. Så också stigen uppför backen som utan stress går längs fjällbjörkarna och ovan trädgränsen.

Några renar betade i liftgatan och brydde sig inte nämnvärt när jag gick förbi dem. Regnet rasslade och det susade av blåst i öronen. Molnen låg tunga bakom mig och framför mig och bäddade in Åreskutans topp någonstans strax ovan Rödkulleliftens bergstation. Precis i gränslandet vid #sarasfrukosttopp.

Min välkammade lugg hade blåst någon helt annanstans vid det laget. Regnet hade gjort alla mina kläder blöta. Skorna var duktigt inbäddade i lera från den sanka marken. Men det är som det ska vara i det vilda. All good things are wild and free. Så också hår och smink och kläder som får vara precis som det är när det är som det är.

Jag stod ett bra tag på toppen och såg ut över Åredalen med Åresjön långt där nere och fjälltoppar så långt sikten tillät. Duniga moln skapade en slöja över skogen och av byn syntes knappt något. Det som var vitt förut har blivit grönt men det är lika vilt för det.

Just den känslan är en fin plats att landa i, för där kommer ingenting åt en. Inget som är världsligt eller verkligt, inget som är vardag eller viktigt. Där finns som bara livet.