Det finns vissa tillfällen då jag nyper mig i armen över livet. Som en dag i januari för något år sedan då jag åkte i ett mörkt – men upplyst – längdspår alldeles ensam och tänkte att sådant här gör folk på sin semester. Och jag på min vardag. Som idag när jag tog med min kollega Malin upp till #sarasfrukosttopp och solen sken och det var stilla och alldeles ljuvligt och en helt vanlig tisdagskväll. Ljuset var varmt och inte ens när vi sa hejdå vid halv nio hade solen gått ner bakom fjället.

Vi tog snöskorna uppför Ullådalsbacken och var tvungna att stanna flera gånger och kolla bakåt över fjälltopparna. Ovan trädzon hade snön smält på den ljungklädda marken som leder fram den sista biten till den lilla topp som jag kallar min. Vi hade lä bakom ett stenblock och stod där uppe och pratade om allt viktigt och oviktigt en lång, lång stund och insåg att ingen av oss skulle kunna beskriva just den känslan som vi upplevde då för någon annan.

En helt vanlig kväll i maj liksom. Med vår i dalen och vårvinter på fjället. Nyp mig i armen, någon!